— Femti är alldeles för mycke, flämtade herr Stoltz glad och belåten i sitt innersta, sedan riskmolnet dragit förbi över hans huvud.
— Du ropa nog på listighet bara, sade Herr Backlund. Jag har aldrig hört dej tala om fioliner.
— Jo, jag spiller lite grann, försäkrade herr Stoltz. Musseserar aldrig du för att roga dig?
— Bara handklaver, ljög herr Backlund. Har ett sådan med silverbasar och klocka.
— Det ville jag gärna titta på ett tag, utbrast herr Stoltz missnöjd. Hähähä!
Men under tiden hade priset på violinen sprungit upp till sjuttio kronor. Därifrån steg det tämligen hastigt till hundra, varefter åter en paus inträffade. I fortsättningen tycktes det råda en het tävlan mellan den långhårige, mörke mannen och en liten rödlätt, fet herre, som Cello, när han hävde sig på tå över huvudena framför honom, kände igen som Försäkringsmannen. Journalisten förvånades först och blev sedan smått uppbragt. Han kom ihåg, att den fete Försäkringsmannen, som tillhört direktör Olséns umgänge, visserligen visat ett godmodigt men dock mycket ointresserat ansikte var gång musik ljudit eller kommit på tal i familjen. Cello önskade därför, att musikern fått behålla instrumentet, när det var honom själv omöjligt att inropa det.
Det är som om prosan stode här och ropade in poesien, tyckte han, medan buden stego och stego.
Auktionsutroparen, som belåtet visade de tre gula tänderna mot dess nattsvarta bakgrund, skakade det lilla instrumentet allt livligare i sin hand. Han vände det om, och ett matt ljusblänk lopp genom den skumma lokalen. De röda strimmorna blandade sig fint med gyllene flammor i det vackra och skinande träet.
— Tvåhundrafemtio, bjöd prosan plötsligt, och därefter blev det tyst.
— Förste, andre, tredje — tvåhundrafemtio — förste, andre, tredje — tvåhundrafemtio är bjudet — förste, andre, tredje gång!
Pang! Klubban föll i bordet, och auktionsutroparen övergick till skräp och baljor, gardintyger och byråar, medan den lilla fiolen hamnade i den fete Försäkringsmannens händer.
287
