— Vem va den där? frågade herr Backlund nyfiket.
— En kumpåsitör, svarade överlägset herr Stoltz sin trofaste kamrat, i det han torkade svetten ur pannan och riktade sina trotsiga ögon mot det nya föremål, som auktionsutroparen höjde i handen.
Svart som en natt kom Cello upp till Karl Ludvigs dubblett på eftermiddagen, sedan staden höljts i slöjor av regn och dimma. Till sin häpnad fann Cello, som insläpptes av den tysta fru Tillberg, vännen sittande i sin spökstol, med ett belåtet leende räknande på sina korta fingrar. Han reste sig icke ens upp, när herr Erlandsson inträdde, och tycktes alls icke fästa sig vid dennes dystra och grubblande min.
Karl Ludvig räknade:
— Först fyra till trettisex gör mej förti. Goda, Cello! Sen tie, gör femti, sen tie, gör sexti, sen tie, gör sjutti. Ja. Längre behöver jag inte räkna för ögonblecket. Bara tie ä en grann tid. Bara fyra ä en grann tid, å då blir dä ändå bara förti.
Härefter steg Karl Ludvig upp och klappade Cello på axeln, medan hans ögon tycktes stirra in i framtiden. När han gick över golvet, lade Cello märke till att Karl Ludvig med sina korta ben tog små danssteg, liknande dem han brukade göra, då han prövade de första takterna i sin spanska dans.
— Tralala, gnolade Karl Ludvig. Du må tro, att här har inträffat saker. Vänta bara lite, så ska jag tala om det. Fyra till trettiosex gör mej förti!
— Vad är det du räknar för något? frågade Cello irriterad.
— Jag räknar mina år, upplyste Karl Ludvig lugnt. Jag räknar också efter hur lång tid dä ska ta, innan jag ä skuldfri. Här har inträffat saker! Nu ser en annan framtiden klarare. Först har jag fyra år, innan jag ä förti, sen har jag tie år, innan jag ä femti, tie år innan jag ä sexti, tie år innan jag blir sjutti. Du förstår alltså! Bara två år ä ingen liten tid, och dä här ä många år. Jag ä skuldfri om fyra år, och så har jag ändå en mängd år på mej i frid å ro.
— Skuldfri? Hur vågar du tala så. Vi stå ju på ett gungfly
288
