Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/295

Den här sidan har korrekturlästs

— Goddag, pojkar, hälsade Olsén. Ar allt som det ska vara?

— Ja, för oss, svarade Cello kort.

— Det reder sig nog. Man måste emellertid hålla svansen styv i svängarna, annars går allt på tok. I morgon reser jag. Var du på auktionen? frågade han Cello.

— Ja, svarade denne. Jag skulle önskat—

— Jag mä, inföll Karl Ludvig.

— Inte värt att klaga. Järnharven ska gå, och det kanske alltid är till någon nytta. Vem vet? Men Nickans fiol…

— Vet du, avbröt Cello. Allt skulle vi ha velat göra för att rädda den. Men vi kunde inte.

— Tack, tack, avbröt direktör Olsén.

— Den inropades, fortsatte Cello, av försäkringsdirektör Larsson. Ja, jag hade hoppats, att den åtminstone hamnat i musikerhänder. Inte förstår han sig på fioler åtminstone, slutade den nervöse herr Erlandsson.

— Kan väl vara sant, sade Olsén. Men också han förstår —

Och i det han helt lätt bleknade, pekade han på ett svart instrumentfodral, som syntes under rockhängaren ute i tamburen, och vilket han på middagen mottagit ur Försäkringsmannens hand.



39
Från en nattlig verkstad, där Blamageguden eller Kontrollanten uppträder som fridstörare

Cello tände lampan och drog ner rullgardinen, satte sig vid det lilla skrivbordet, tog en penna i sin hand och tittade i taket liksom för att därifrån hämta ingivelse, medan en spindel sakta halade sig ner från sitt fina rep i gardinstångens omedelbara närhet. Mången gång hade detta dåligt gipsade tak, på vars yta syntes fuktfläckar, än i form av Nordamerika, än av en kamel med något för lång hals, varit givmilt mot honom och skänkt honom goda och långa rader till artiklar i skilda ämnen. I kväll tycktes dock spindeln redan ha ätit upp idéerna; Cello märkte strax i början,

291