att allt var täfft. Det liksom snöade i huvudet på honom av olika sorters tankar; han var lite trött och kunde icke riktigt samla sig kring det han till en början måste göra. Helst skulle han ha velat sätta i gång med ett kuplettförsök till den melodi, som teaterdirektören gnolat under näsan på honom, men Cello hade först en intervju med stadens äldste invånare, modellsnickaren Christoffer Syk, att skriva.
Ack, tänkte journalisten och tog ett tag i sin svarta kalufs, ack, om jag kunde samla mig på modellsnickaren! Nu vill jag skriva om gubben Syk. Jag vill, jag vill!
Detta tysta utbrott hade alls ingen verkan. Cello, som varit på intervju hos modellsnickaren Syk fyra år i rad och upplevt precis detsamma varje gång, genomgick i minnet nittionioåringens utseende, hans gamla systers utseende, rummets utseende med dess torra växter i vaser, ett väldigt rött äpple på byrån och en grön spottkopp på golvet. Ett ögonblick ljusnade det — Cello satte genast pennan till papperet och skrev rubriken:
Hos vår stads äldste.
En kort intervju med den gamle hedersmannen Adolf Syk.
Härpå strök han ut den första rubriken och satte i stället:
En ungdomsfrisk åldring.
Men när han så närmare undersökte den andra rubriken, strök han även över denna och nedskrev en serie nya ord, varför rubriken i sin helhet till sist kom att lyda:
En ungdomsfrisk åldring.
Blinkar ur ett långt liv. Nittionioåringen Adolf Syk berättar.
Härefter var det åter stopp, ty under bråket med rubrikerna hade inspirationens ängel, som icke kan fördraga tekniskt krångel, när den vill lyfta sina lätta vingar, flytt den olycklige författaren, som ännu en gång i anden måste göra ett besök hos den ungdomsfriske modellsnickaren.
— Nå, vad sade han nu! Nå, nå!
292
