— Kry som ett vinterny, antecknade Cello för att visa sitt vänliga intresse.
När emellertid jubilaren sansat sig och åter börjat tugga på sin evighetsmåltid, vidtog tortyren på nytt. Journalisten sökte sätta in sin tång på ett annat sätt för att härigenom få fatt i ett par kvarlevor av den gamles minnen, men resultatet blev mycket klent. Den vördnadsvärde herr Syk yttrade emellertid ivrigt mellan ett par hostorkaner:
— Kommer det i tidningen?
— Jo, du, Krisse lilla, skrek systern. Herrn här är från tidningen.
— Är det från Meddelanden och Kungörelser från Staden och Länet, frågade jubilaren, som därvid nämnde titeln på en tidning, vilken ännu lästes för sextio år tillbaka, men som senare blivit nedlagd och glömd.
— Nej, det är från Kuriren, hojtade Cello i den gamles stora och vissna öra, där vita buskar växte som strandgräs omkring en jättesnäcka.
Då hade gubben sett något förvirrad ut.
— Krisse lilla, skrek systern. Minns du den där lustiga historien om fiskarna, som svettas och ropa.
— Hum, tuggade den gamle, och blinkade med ögonen.
— ”Och fiskarne svettas och ropa”, sufflerade systern.
— ”Fy f— vad det börjar”, fortsatte Cello taktfullt för att hjälpa jubilaren på traven.
— ”bli hett”, ifyllde systern, som föreföll, om icke precis vred, så åtminstone besviken. Min bror, fortsatte hon, är i dag litet opasslig, men han har minsann på morgonen varit självaste livet. Han berättade en lustig historia till kaffet om konung Karl Johan och vidare en riktigt muntrande anekdot om friherre Achates Brakenfeldt. Men…
Cello hade förstående klappat den gamla fröken på armen, ty han kunde alla historierna utantill, både den om fiskarna, som svettas, den om Karl Johan och kärringarna samt spetsigheten av friherre Brakenfeldt.
Materialet var alltså icke ymnigt, men Cello lyckades dock till sist komma i gång och skrev:
294
