"Vår stads äldste, modellsnickaren Christoffer Syk, fyller i dag sina modiga nittionio år men är ännu riktigt kry och duktig. Ännu kan den gamle berätta minnen från förflutna dagar i vår stad, då den fine och elegante borgmästaren friherre Brakenfeldt gick omkring och sade sina spetsigheter om allt och alla. När det goda lynnet riktigt tager på, kan man även få höra honom tala om Karl Johan eller om biskop Fahlcrantz. Vid undertecknads besök hos jubilaren var han för tillfället litet besvärad av hosta, som dock icke alls inverkade på det goda lynnet, vilket tindrade ur de gamla trofasta ögonen. Det drog ett ljus över den gamles panna, när han… rosenblad i en potpurrikruka… som när man läser gamla, gulnade brev”…
Cello skrev nu raskt och flytande, och när han avslutat sin artikel, kände han sig rätt belåten, ty klockan var icke mer än nio på kvällen, och intervjun blev riktigt fin och rörande mot slutet. På modellsnickaren tänkte han visserligen icke så mycket, när han nedkastade de sista raderna; jubilaren tycktes nästan vara glömd, och det föreföll författaren, som om han fantiserat om en helt annan person.
— Pang, utbrast journalisten. Så kan det gå!
Därefter tände han en pipa och blåste ut ett par kraftiga moln kring sitt huvud, varefter han försjönk i drömmerier, som delvis voro mycket dystra; men så fort hans tankar leddes in i den dåliga ekonomiens mörka gränder, då spratt han åter upp och sade för sig själv:
— Nu till killekill-kupletten!
Det händer ibland människor, att de besväras av bilder från det förflutna, bäst de ligga i lugn och ro för att vila, eller när de sitta försjunkna för att tänka mer eller mindre angenäma tankar. Det behöver icke dyka upp några egentligt skrämmande bilder eller några sorgliga syner av det svarta slag, som framkallas av samvetet. Det kan vara genanta bilder, irriterande tavlor, som erinra om mycket dumma händelser, dem man, hur oskyldiga de än äro, önskar att ha sluppit uppleva. Då spritter tänkaren till,
295
