— Bagare Vesterlund är en hycklare, svarade Cello. Han angrep snickarmästare Fryxell, fastän han själv inte hade rent bröd i påsen. Hyckleri är otäckt:
Om bagar Festerlunden,
vill taga supar små — fillefill —
skäller han på stunden,
när andra göra så — killekill.
— Den låter inte så dum, ursäktade sig Cello. Ömtåligt folk skulle visserligen säga, att det är en smula genant att skriva mot bättre vetande, men i grund och botten har ju allting sitt berättigande. Jag skriver ju utan litterära anspråk, och litet elakhet måste det ju vara, annars dör publiken av ledsnad.
Fint ska de vara,
min bästa Festerlund!
Killekill!
Sup din starka vara,
men skäll av hjärtans grund.
Fillefill!
— Såvitt jag kan förstå, så har jag lyckats, sade Cello, ganska belåten med sitt första försök i kuplettgenren.
— Du har lyckats förträffligt, svarade Kontrollanten. Ja, så utmärkt, att den här tonen aldrig mera kommer att gå ur dig. Försök nu att skriva en verklig dikt efter detta. Haha! När du är färdig med det här, så säg bara ifrån! Jag har några tavlor att visa dig.
Fastän Cello för ett ögonblick gripits av oro och tvekan, fördjupade han sig emellertid i kupletten, som huvudsakligen kom att handla om damernas former och bagare Festerlunds intolerans samt snickarmästare Fryxells bränneriapparat. Därefter sträckte han ut benen under skrivbordet, sträckte likaledes ut armarna och vräkte sig tillbaka på stolen med en förfärlig gäspning. Han var trött men ansåg, att ett gott arbete var gjort, och nu ämnade han gå och lägga sig. Medan den unge herrn lät kängorna med ett
300
