par lätta dunsar falla på golvmattan, ställde Blamageguden upp sin apparat för att ha den färdig, när den uttröttade dramatikern lagt sig till ro i sängen. Cello kröp omsider ner under täcket och ämnade nu låta invagga sig i behagliga drömmar om revyguldet, som skulle betala hans skulder och göra honom till en fri och hederlig karl, när i detsamma en serie klara, levande bilder drogo förbi hans ögon.
Blamageguden hade i afton ett rent bländande lager av sådana, och flera av dem tycktes vara nytagna. Bland annat såg Cello sig själv stå framför teaterdirektör Billkvist och kamrer Kalm, läsande sin vårdikt. Med fasa betraktade han den löjliga figuren, som anspråksfullt uppläste ett skaldestycke, som nu klingade falskt och fånigt i hans öron. Han tyckte sig se de båda teatermännens ansikten, och vad han själv i deklamationens ögonblick icke observerat, det avslöjade Blamagegudens pålitliga fotograferingskonst. De båda teatermännen logo ett sardoniskt leende bakom hans rygg.
Cello vred sig i sängen, blodröd i ansiktet och småvisslade som en stare.
— Ps, ts, schy, schy, väste han till sist.
Men liksom för att hämnas sitt nederlag vid skrivbordet lämnade Blamageguden eller Kontrollanten den olycklige ingen ro. Han förevisade Cello honom själv, när han en gång, servil och fjäskig, sökt tränga sig fram till en bemärkt person för att denne skulle skåla med honom; han såg sig också sitta i ett sällskap och med docerande gester tala om landets olika dialekter, medan en tystlåten man med saktmodig min och klara blickar kritiskt betraktade honom. Denne man visade sig sedermera vara docent i nordiska språk och speciellt framstående i sin sakkännedom om de svenska provinsialismerna.
— Åjåjåjåj, jämrade sig den olycklige revyförfattaren. Åjåjåjåj!
Och först sedan Blamageguden ytterligare visat en mängd prov på sin enastående fotograferingskonst och dragit fram de klaraste och tydligaste bilder ur Cellos förflutna liv, retat honom, upprört honom och generat honom, stoppade fridstöraren in sin apparat och försvann, lämnande åt sömnen att taga hand om den uttröttade författaren till kupletten om den intolerante bagare Festerlund.
301
