andra inkvisitoriska redskap bakom hans ord; han hade utbytt kerubens flöjt mot domsbasunen. Den lille mannen med honungsfalsetten reste sig åter upp, lyfte barnpekfingret i luften och läste med sin milda stämma, som något avspeglade sinnesrörelse:
— Stjärnskriften säger: Bitter bölja bryts och brist! Kom kärlek, mild och mjuk! Förvillade hjärta, sök strålen, som skiner i självprövnings stunder!
— Ja, men, fortsatte likväl den flämtande rösten, lika oböjlig och obruten som förut. För självkostnadspris, extra slipning, tag vem som helst, och försök få samma kvalitet för billigare pris… jag ger…
Nu avbröt Ordförande-Befallaren stjärnbroder Kumlin nästan med ett rytande, riktande sitt rop åt hela församlingen.
— Stjärnbröder, haven I intet att svara härpå?
Då uppsteg från bänkarna ett nytt sorl, i vilket fördömande ord urskildes. Detta var logens ritualenliga plägsed att tysta van- vördiga talare.
— Stjärnfläckaren tige! Ädel Syftning!
Den flämtande rösten tystnade, och en nedtryckt stämning härskade en stund bland bröderna, som dock icke voro ovana vid scener av detta slag, allra helst när det gällde materiella ting.
Många av bröderna omfattade logens goda syften med tämligen barnsliga hjärtan, en stor del hade sökt inträde för att knyta affärsförbindelser vid glaset, en annan och mindre del för att få härska och leda samt den allra minsta delen för att utöva vältalighet. Samtliga voro dock medvetna om att sällskapet verkade stödjande och hjälpande och deltogo därför allvarligt i högtidligheterna, mer eller mindre förtryckta eller imponerade, för att efteråt få samlas vid punschen, som ägde förmåga att utjämna gradskillnader och göra stjärnbröder med yxa eller dödskalle till de enklare brödernas likar.
Vilka brustna stämningar, som än härskade inom logen, när romantikens röda bölja skar sig, som sur mjölk mot verkligheten gråa, så stodo stjärnbröderna, utifrån sedda, med ödesdigert sam-
