titlades. Om nu samtliga stjärnbröder i norr, söder, öster eller väster, sökande, suckande, trofast och träget länge letande genomrest hela världsalltet för att finna en lynnestorrare Muntergök än broder Planertz, hade de säkert måst återvända till Ordförande-Befallaren med oförrättat ärende. Men när logens förre M. G., som var distriktsveterinär och tillfällighetsdiktare, hade avlidit till följd av en åkomma i pancreas, vågade helt enkelt icke vederbörande på den lediga platsen tillsätta någon annan än ingenjör Planertz, som med ett högtidligt leende åtog sig uppdraget. Till detta gick han med samma metodiska beräkning och samma lugna viljekraft som de ingenjörer, vilka på sin tid sprängde fram Simplontunneln. Broder Planertz tog sig före att urklippa skämtsamma anekdoter och historier, med vilka han fyllde ett av sina plånboksfack och sedan läste upp i brödrakretsen. När högtidligheterna vid logens sammankomster voro förbi, började samkvämet vid punschen; timglas och yxor lades åt sidan, stjärnor gömdes i skåp, och det var vid dessa tillfällen broder M. G. skulle fungera.
Ordförande-Befallaren ropade nu i kväll med ett försök till gaskighet för att avskaka allvaret från sammanträdets förra del:
— Broder M. G.! Låt oss nu få höra några av dina putslustigheter!
Stjärnbroder Planertz blickade då allvarligt omkring sig, precis som om han ämnat trotsa befallningen att vara putslustig och i stället tänkt hålla en föreläsning om skillnaden i tekniskt och hygieniskt avseende mellan ytvatten och grundvatten. Men snart hördes han läsa med sin grova stämma och på sitt långsamma sätt:
”Betänkligt tecken.
En handelsresande kom en dag till en gästgivargård och bad att få skjuts. Då drängarna voro borta, fick en flicka köra för honom. Handelsresanden tyckte det gick för långsamt och sade till flickan — — —”
— Bravo, ropade Ordföranden-Befallaren, när anekdoten var berättad.
Men bland stjärnbröderna härskade delade meningar rörande
307
