grant blixtrade i hans darrande bil utanför bankirkontoret. Ju tjockare flingor, desto bättre lynne — och i dag hade herr Solander önskeväder. Han gnolade, medan kniven skrapade och brasan sköt sina salvor i kakelugnen.
Bankir Solander hade efter affärens avveckling, alltjämt med hälsans färg på kinderna, fortsatt att leva. Han steg ur sin lyxbil för att icke mera nedsjunka i dess elastiska dynor, men detta allvarliga steg tog han med en förvånande sinnesstyrka. Icke heller tycktes det svavelregn av förbannelser, som efter fallet utlöste sig över hans trinda huvud, på något allvarligare sätt skaka den ruinerade mannens nerver. Hans forna, nu mycket bittra kunder, betraktade denna traditionsfientliga bild av en krossad storhet med hälften harm och hälften beundran. Helst skulle de ha velat se bankir Solander, stödd på två kryckor och med en svart lapp för ögat, vandra omkring i staden, levergul i ansiktet, hackande fram ursäkter och böner om nåd och förlåtelse med en jämrande röst. Men herr Solander kunde icke stå sina förra kunder till tjänst med en sådan hemsk bild av upplösning och elände bara för att göda skadeglädjen och vreden hos dem. Den runde, rappe mannen gick i stället på gatorna med sina guldbågade glasögon, sina gråblonda tandborstmustascher under en hyfsat vinröd potatisnäsa, alltjämt välklädd och nyter, låtsande som om förbannelserna varit komplimanger och bittra grin hugnesamma leenden. Att herr Solander var så stark i motgången berodde till stor del på verklig berghälsa och en aldrig rubbad samvetsfrid, men även på den av alla förbisedda omständigheten, att bankiren, som tidigare än kunderna varsnat skutans säkra gång mot oundvikliga skär, för länge sedan genomlidit katastrofens alla fasor. Medan de andra ännu hoppades på sin lycka och voro röda och glada, hade bankiren verkligen en tid varit något blek, men ingen hade lagt märke till dessa spår av oro. Herr Solander smakade på detta sätt sitt helvete i förskott, och just i samma ögonblick, som kunderna bleknade för kraschen, vars explosioner förintade drömmar, sönderslogo hemfrid och grävde djupa, ekonomiska sår, hade bankiren åter hunnit att bliva en smula röd och glad. Han ämnade fortsätta att leva.
En modern konkurs, hette det i Kuriren med tämligen moderat
311
