Tryck tvåtusen Julklockor. Titeln ändras till Nyårsklockorna.
Solander.
Denna nya order var sedan några dagar expedierad och en ny
liten affärsoperation sålunda inledd av den företagsamme före
detta bankiren. Han hade anledning att för tillfället glädjas, även
om affärerna måste betraktas som tillfälliga hjälpkällor. Ett gott
lynne var också bankir Solanders gäst, medan rakningen pågick
och snön föll stor och grann i ett stilla, saktmodigt largo utanför
Hotell Svanlunds fågelboliknande vindsvåningsfönster.
Julklockorna ringde klart och vackert. Den ena klockan i fjärran lät litet mjältsjuk och sorgsen men ändå högtidlig; den andra klang i dur sin starkt ljudande hymn med darrande, utdragna bastoner, som länge vilade sjungande i luften.
Klockornas klang sökte liksom söva vemodet och saknaden i alla hjärtan, som klappade under fabrikör Åviks tak, men Jultomten hade kommit till huset i sin röda luva, sin vida blus och sitt vita skägg, och det var ingen vanlig jultomte, Lille Edmund smög överallt omkring i den gråa tomtekostym, som systern en gång givit honom, och som brukat komma till användning under jularna. När fabrikör Åvik, som själv skulle sätta fot på granen, med sin knotiga hand omslöt yxskaftet och höjde yxan för att slå i en träsplits, fick han se tomten stå bredvid, och det var nära att han varnande mumlat:
— Undan Edmund lille, akta benen!
Fru Åvik hade sett Jultomten stå nedböjd över en röd puff, sysslande med några små paket, och Märta tyckte sig ha hört tasset av hans strumpfötter bakom dörren till vardagsrummet. Hushållerskan Alma tittade åt köksdörren, som knarrade, och väntade att bli skrämd av en liten vitskäggig man med röd luva, och redan hade hon många gånger i tankarna schasat undan lille Edmund vid bakbrädan, där han stod och hängde i sin askgrå blus.
De tyckte att det var en evighet, sedan gossen blev jordad. Sakta
315
