Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/320

Den här sidan har korrekturlästs

och stilla hade förtvivlan domnat, liksom vissnat bort, och ur dess stoft spirade vemodsfulla och vackra minnen. Edmund hade blivit en ande.

Så kom plötsligt julhögtiden störtande över dem, kringvärvd av sitt buller. Den skulle firas på övligt sätt hos familjen Åvik, och som vanligt hade man tänkt att inbjuda ett par ungkarlsvänner, i första hand den originelle gamle urmakaren, som känt fabrikören sedan gesälltiden, en lustig skåning, som själv brukade medföra en svart skånsk surlimpa, en liten bytta med surkål och en burk skånsk senap, allt för att på julaftonen få vara hemma i Skåne, fastän han befann sig så långt borta från hembygden.

Vidare skulle ingenjör Planertz inbjudas. Denne respektable men tungrodde herre med sina exakta mått på allt och sina precisa uttalanden hade nästan omärkligt glidit in i familjens liv alltsedan sommarens fisketurer. Själv tycktes han vara besluten att bortröva dess prydnad och blomma, fröken Märta Åvik, men flickan hade ej kunnat känna någon starkare dragning till honom. Föräldrarna gjorde emellertid allt för att uppmuntra ingenjör Planertz, i vilken de sågo en präktig man med god framtid, och när sorgen lade sin tunga hand över allt och alla, då blev ingenjören plötsligt betraktad som en familjemedlem. De tycktes finna en viss ro i att se den store mannen vanka omkring i huset, lugn och tämligen kall, men alltid hövlig; och när föräldrarna själva kände det brista inom sig, tyckte de det vara gott att Märta erhållit ett värn och ett stöd. Men fröken Åvik erkände icke ingenjör Planertz såsom sitt stöd och sitt värn; endast genom omständigheternas tryck bringades hon att komma honom närmare, och en vacker dag fann flickan, att hon höll på att göra ett offer. Hon uppmuntrade ingenjören för att under dessa upprörda dagar få se ljusare blickar från föräldrarna, vilka nästan ständigt voro fångna i tankarna på den döde.

Märta Åvik tänkte länge, men hon förmådde icke att fullborda offret; rädd drog hon sig tillbaka och beslöt att hädanefter vara vänlig men också försiktig. Nu när julaftonen nalkades, deltog hon med iver i tillrustningarna, och hon sökte vara glad. Men när skymningen föll, då kom den lille tomten emot henne ur varje levande skugga i rummen. Vid julgranen hade under alla år stått

316