Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/321

Den här sidan har korrekturlästs

en stor björkkubb, som haft sin lilla roll att spela vid julklappsutdelningen. När nu tjänstflickan Hedvig rullade in kubben och ställde den under ett par svarta, gungande grankvistar, satte sig genast lille Edmund med korslagda ben ovanpå densamma, precis som han förr brukat göra. Han satt där med sitt stora vita skägg, sin gråa blus och sin röda toppmössa, och när ljusen och kronorna tändes och julfirandet skulle taga sin början, stirrade alla familjens medlemmar, en efter en, bort till björkkubben under det mörka granträdet.

— — —

Surret kring julbordet hade dock ett ögonblick stigit ganska högt, mest till följd av den skånske urmakarens joviala pratsamhet och stridslust. Denne, som var ett älskvärt original, hade till en gammal redingote påtagit vit väst, och när han kom på eftermiddagen, bar han sin svarta surlimpa, sin surkål och sin med kanonkula malda senap i ett paket under armen.

— Den här surkålen, Alma, hade han sagt, till hushållerskan. O, hon må tro, att den är kär! Den är så kär! så kär! Jag förstår mej inte på Anders Åvik, som inte kan med min skånska surkål. Men utan surkål kan ju ingen människa fira julen, det är omöjligt det. Surkålen måste också vara från Skåne liksom senapen, för det finns inget land i hela världen, som har en sådan surkål och en sådan senap.

Ingenjör Planertz hade varit oroväckande vänlig och förekommande mot fröken Märta, som åter bringades att kämpa med sig själv. Hade icke den skånske urmakaren varit närvarande, visste icke Märta, hur aftonen skulle ha förgått, ty ingenjör Planertz tycktes komma henne närmare och närmare, och hans lugna och metodiska envetenhet tryckte och oroade, ja, nästan skrämde henne. En julbukett av rosor hade Märta under föräldrarnas menande ögonkast mottagit ur hans hand, och i samma ögonblick hade en gammaldags fästmanssoffa öppnat sin famn bakom dem. Ett ögonblick till och fröken Åvik skulle ha suttit i denna soffa tillsammans med ingenjör Planertz och hans rosenbukett. Hur litet detta än kunde betyda, tyckte likväl flickan i sitt irriterade tillstånd, att en sådan placering just nu skulle ha verkat som ett officiellt meddelande om en förlovning.


317