kjolar, vilka läto spetsar framskymta, genombrutna strumpor samt högklackade blankskinnsskor, gick fräsande omkring, begagnande varje tillfälle att sticka kamrern, vilken, svart och stor som ett åskmoln, med ett uttryck av mätthet i sitt gummiansikte betraktade tillrustningarna stödd mot ett litet bord. Kamrern hade nämligen nekat hennes man ett förskott.
När direktörens rop i samma ögonblick ljöd, försvunno figurerna från scenen. Cello och den ivrige hovmästaren skyndade ned på parketten tillsammans med kamrern. Hotell Lundkvist, det av hovmästaren till apoteosering föreslagna och till förintelse av staden dömda matstället, som nyss uppställts på scenen, hade tett sig så skrämmande i ”stämningsfull belysning”, det vill säga dunkel sådan, att direktören låtit kommandoropet gå. Nu upprepade han det ännu en gång:
— Halv belysning!
Maskinmästaren skruvade ned belysningen, och det olyckliga hotellet tedde sig ännu sorgligare och ödsligare än förut. Restaurang Lundkvist var visserligen en gammal restaurang, dock icke fullt trettio år, men åldern på detta av teaterkonsten så hedrade matställe må nu ha varit vilken som helst; byggnaden tedde sig mycket besvärlig att presentera som teaterdekoration i en stämningsfull scen, och denna scen måste vara stämningsfull, avsedd som den var att värma de gamlas hjärtan. Skymning skulle härska, när en vit, i trikå klädd dam med stadens vapen på bröstkullarna och en spira i handen kom in och sjöng en kuplett, inspirerad av hovmästare Edelberg och skriven av herr Erlandsson. Musiken hade under detta nummer blivit anbefalld av direktören att ”dra smekande på stråkarna, för helskotta!”
Den lille tunne direktören utvecklade en rörlighet som en väderkvarn i stark blåst och rusade, tuggande på en slocknad cigarrett, ned på parketten. Kapellmästaren stack upp ett lurvigt huvud med vemodiga och trötta blickar över orkesterskrankets kant, varvid det tedde sig som huvudet efter en halshuggen, utställt till beskådande av en rasande folkhop. Den skara, som nu var församlad på parketten, var visserligen icke så stor, men upphetsad var den. Den storväxte kamrern, teaterdirektören, herr Erlandsson, den rödhårige hovmästare Edelberg, som överlåtit
322
