— Ach, ach, talade åter det vemodiga huvudet, som stått upp ur sin orkestergrav. Besser med en lille auktiån på små punschbuteljen i ställe. Det måste vare ritsch und ratsch. Punsch på alle bord. Ach, ja!
— Håll käften, kapellmästarn! Pardång! Men var så snäll och låt oss tänka, utbrast den tunne teaterdirektören.
Hans nervositet sände sina gnistor till de andra; Cello kände en dov och tryckande känsla i maggropen och förnam plötsligt något föremål fladdra eller häftigt röras i närheten. Han vände sig om och såg hovmästar Edelberg med grått ansikte, röda fräknar och stirrande ögon stå med vädrande näsborrar, medan hans stora, bleka händer arbetade på ett sätt, som verkade nästan fantastiskt; de drogo i varandra och hopflätades, kröpo under varandra, över varandra, inuti varandra. Detta var ett uttryck för känslighet, som man kunnat tilltro en orolig dramatisk författare av rang men knappast en hovmästare med en så glättig läggning som herr Edelberg.
— Det blir pannkaka, spådde den olycklige teaterdirektören, som var lysten att få sätta sin gadd i någon. Vad var det för en fårskalle, som hittade på det där med Hotell Lundkvist?
— Det var jag, svarade hovmästaren och sträckte fram huvudet.
— Lundkvist blir vår död, varslade teaterdirektören med utmanande ögonkast mot Cello. Texten är också så fördömt släpig.
— Full belysning, yrkade kamrern i däst tonfall.
— Men då går stämningen bort, klagade den tunne teaterdirektören, som kände förtvivlan isa hjärtat och upphetta kinderna. Då går stämningen till hellskotta. Absulemång! Men! fortsatte han i högsta tenor, som lät lik en tuppsignal i morgonväkten. Nå, försök då! Full belysning!
Med spänning väntade publiken de sekunder, det tog för maskinmästaren att efterkomma ordern. Nu framglänste för deras häpna ögon en syn, som gjorde ett outplånligt intryck på dem alla. Hotell Lundkvist, som i skymning liknade ett begravningskapell, i halv belysning ett polishäkte, tedde sig i full belysning som ett icke fullt färdigt nybygge i en förstad. Man liksom väntade att få se en pilsnerbutelj upphalas vid ett snöre till törstiga
324