Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/329

Den här sidan har korrekturlästs

murare på taket, man nästan kände doften av asfaltgrytor och hörde friska hammarslag. Det var nutiden själv, som i Hotell Lundkvists gestalt hos de förtvivlade åskådarna framkallade oro för möjligen uppkommande tvister angående arbetstidens indelning, bekymmer för strejker och lockouter.

— Hjälp, hojtade teaterdirektören, vad ska vi ta oss till? Jag är pärdy!

— Låt musiken spela sången, och låt fru Broman sjunga den, så får vi se, föreslog kamrern, som icke var en så ömtålig natur.

— Ja visst, instämde teaterdirektören, som åter såg hoppet grönska.

— Tack ska ni ha, hördes i detsamma en impertinent sopranstämma från scenen.

Det var fru Broman, revystjärnan, som nu trädde fram, klädd i elegant vinterkappa och hatt, från en av sidokulisserna.

— Kan ja inte slippa en sådan belysning på murbrukskastellet? Det ska ju vara en sång, i alla helgons namn, som skall stämma folk sentimentala.

Parkettpubliken skrattade ett ögonblick, men kapellmästaren viftade med en stor blek hand, vilket hade till följd ett par korta hornstötar, surret från en basfiol och darrande drag på en violoncell. Cello reste sig då och tittade ner i orkestern, där tysta herrar sutto under små gröna lampor, en stilla och tålig församling, som tycktes försänkt i drömmar.

— Å, fru Broman, ropade teaterdirektören med ängslig röst. Vi gör väl ett försök. Pang, sade han, och gav kapellmästaren ett tecken.

Några takter av en tämligen långdragen melodi följde som introduktion; därpå började sången ljuda, men den lät vass och elak i sin klarhet.

Medan herrarna under de små gröna lamporna i sin frid nu sakta spelade, och medan den uppretade lejoninnan sjöng kupletten, inträdde en ny åhörare på parketten. Denne var visserligen osynlig för alla, men när han tog plats bredvid Cello, hade denne fullständigt klart för sig, att Kontrollanten eller Blamageguden befann sig i hans närhet.

— Detta är ditt verk, sade Kontrollanten. Det är vackert.


325