— Åj, åj, åj, svarade Cello.
— Nu skall du komma i tidningen, fortsatte Kontrollanten.
— Ånej, ånej. Jag skall vara anonym. Detta är vådligt!
Cello hörde i detsamma under hyssjningar från Kontrollanten sina falska ord sjungas av den vinterklädda damen mot bakgrunden av nybygget med de gråa murarna och de svarta gluggarna:
Hotell Lundkvist, när du måste rivas utav tidens hand,
tag vårt tack, vi skola minnas dig med rörelse ibland.
Mången kväll
vid glasens klang.
Gamla hotell,
o, gamla restaurang!
Musiken snyftade, och liksom ur ett moln av vackra harmonier
steg första violinstämman upp med ett silverljud i höjden,
darrande som en lärka, varefter den försvann i en snyftning över
Hotell Lundkvist och förgängelsens lag.
— Det var uppå min ära en blandad kompott, sakrejö, hade teaterdirektören sagt, då han dagen efter premiären läste tidningarnas recensioner. Så mycket kan jag då se, att pressen i alla fulla fall ställt sig ganska förstående till stycket i sin helhet, men den är förstås sparsam på blömsterna såsom alltid. Jag hade i alla fall rätt, när jag sa, att Hotell Lundkvist skulle bli vårat fördärv.
— Ta det lugnt, bäste bror, svarade kamrern, medan han i munnen manövrerade en guldtandpetare under kvittringar och smackningar som en fågels. Quivivi! Ta det lugnt! Stryk Hotell Lundkvist då! Quivivivi zizi.
— Aldrig, skrek teaterdirektören. Vi måste ha något i revyn, som värmer hjärtat, si! Du är en förståndig karl, Kalm, men jag är rädd för att du saknar, vad som ibland behövs, när det gäller sceniska frågor. Nämligen — sentimång!
326
