Revystjärnan, fru Broman, hade genom sin man krävt att slippa det menlösa partiet i Hotell Lundkvist, ty hon var vild av vrede över att stå med en spira i handen framför den dystra fasaden. Slutet på diskussionen hade blivit det, att ett omarbetningsförslag skulle göras av herrar Broman och Erlandsson med biträde av kapellmästaren. Cello beslöt därför att inbjuda de två herrarna till sin bostad på en enkel konservsupé efter aftonens representation, och journalistens inbjudan hade hälsats med glädje av Broman, som älskade lugnet, och med en handklappning av den lurvige polacken, som utom lugnet älskade punsch och grogg.
Aktören Broman, som egentligen var en äkta konstnärsnatur, hade syftat högt men aldrig orkat upp till målet, ty på vägen upp mot alptoppen, där han skulle bryta sin Edelweiss, mötte han jordanden, som tagit gestalt i denna blodfulla unga dam, vars temperament uppslukade honom. Han greps av en lidelsefull kärlek, som blev besvarad av aktrisen, men denna ville dock icke släppa revyscenen eller estraden, där hon skördade sina triumfer, varför Broman med en suck till sist fann sig uti att följa henne. Kärleken förmådde emellertid aldrig att riktigt hopsy såren efter den krossade konstnärsdrömmen, fastän herr Broman vid de scener, han gästade tillsammans med sin fru, gjorde en viss lycka som komiker, och fastän han då och då sökte återhämta sig på estraden som dramatisk recitatör.
Nu satt aktören, som hade ett brett ansikte med nästan lapska drag och ett par ögon, vilka än glittrade av satir och än lågo i en sorgsen vila, vid Cellos bord. Supén var aväten och diskussionen i full gång.
— — —
— Herr Erlandsson menar förstås, yttrade herr Broman, den särskilda sorts bekymmer, som kommer, när man sviker sin stjärna. Det är detsamma, ser du, Lezinsky, som när samvetet pekar uppåt, men man ändå går neråt. Förstår du?
— Ach, ja. Fi fan! Jag förstå utmärkt, svarade den rufsige lille polacken, som klippte med sina svarta ögon. Det är detsamme som att samvetet säger: ”Skriva sonat utav hele själan och offre liv och hele mänsklighet bare för att skriva sonat av själan! Men så skriver man revymarcia i stället. Ja. Eller konstnärsamvetet säger:
327
