Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/332

Den här sidan har korrekturlästs

”Du skall blive står violinist eller dirigent för simfonieorkester.” Men mänskan offrer allt för kvinnan eller fattigdom eller punsch och bliver kapellmästare för tredgårdsrestårang med soli i månas skin und knoddar som rytar som den vilda björnen eller bliva maestro vid Billkvests revygesellschaft. Tralala. Fi fan! Ach, ja! Jag känna nog. Jag ser icke stjärna, annat än om någon slå mig på öga. Den andra är släckt. Ach, ja! Skål!

— Det är just det jag menar, svarade Cello dystert och tog ett par strimmor i sitt svarta hår, dem han rullade till en skruv. Det är just det jag menar. Man kan till exempel hålla poesien helig och sedan av ekonomiska skäl tvingas att göra…

— Drömmen är det värsta, avbröt honom herr Broman med en blixt i ögat. En människa kan ju offra hela sin framtid på en falsk stjärna också. Man tror, att man under vissa gynnsamma förhållanden skall kunna nå sina drömmars mål, men kanhända man inte ens under de allra bästa omständigheter kan hinna det. Men man kan också för kärleks skull offra en dröm förstås. Ja…

— Ach, kärlek, avbröt polacken. Nå! Jag hade stora anlag och fick spille vid femton år fyr hertiginna och grevinna och fan och hans kamle mårmår. Jag spela violin och studere och skrive komposition und komme i står orkester. Blive lärare i mysik, och så kommer där en lille dame för att lära sig att spela hos mig. Ach, ja! Lyse locker och ögon blå. Fi fan. Men hon har ring på finger, och den handen kyssa jag många gånger, och jag var ung und skön…

— Ha ha, avbröt herr Broman hänsynslöst!

— Skratter bäst som skratter sist, Broman, förebrådde den lille polacken. Ja kan visa… Pom, pom, pom, pom…

Under det han gnolade, slet han upp rocken och fiskade ur innerfickan en plånbok, i vilken trängdes sedlar, notutkast, pass och några strängar i sina genomskinliga höljen. Denna hög av olika föremål sökte nu den lille polacken att sortera på sina knän, men föremålen tycktes avla av sig, medan han ivrigt letade och letade. Cello och aktören bevittnade leende kapellmästarens un- dersökning i sin stora sophög.

— Endlich, utbrast han och grep ett fotografi, som han räckte Cello med ett uttryck av barnslig triumf i sina ögon. Nå?


328