Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/333

Den här sidan har korrekturlästs

Cello betraktade bilden av en ung, smärt man med svartlockigt hår och små svarta mustascher. Ögonen i detta välbildade ansikte hade ett svärmiskt uttryck, och en smal och fin hand höll omkring halsen på en violin. Figuren lutade sig mot en avhuggen pelare, och i bakgrunden syntes ett veckigt svart draperi.

— Det var jag, ropade den lille polacken med en mängd gnistor och flammor i ögonen. Nå! Vad säger?

— Du var en stilig ung man, yttrade herr Broman med ett milt och forskande ögonkast på kapellmästarens ungdomsporträtt. Det var du visst det.

— Ja visst, ja visst, bekräftade Cello.

— Nå, återtog kapellmästaren, ingen tro det, när jag visar den. Men detta var jag. Och den lilla flickan med de lyse hår, hon blev förförd av den sköne musiklärer, och hennes förlovning uppslagen, och jag blev jaget som en hund och tramped som eld på marken, jag. Slut med studien und understöd. Hated av henne och av alla und slut på stjärna und sonat, hertiginna, grevinna och fan och kamle mårmår. Ach, ja. Aber… God kapellmäster vid Billkvests revygesellschaft. Ritsch, ratsch vieler bång. Fi fan! Haha!

Men nu reste sig den nyckfulle och oberäknelige Broman, som rönt någon inverkan av Cellos gästfrihet, ställde sig på golvet och antog i en blink den lille kapellmästarens sätt att vara. Liksom för att illustrera den av kapellmästaren i hast gjorda bikten av sina tragiska upplevelser, slungade Broman på bruten svenska fram några Shakespearecitat, blinkande med ögonen, melankoliskt hållande på huvudet och rörande på händerna på den lille polackens maner:

…… ferbind mitt sår
Jesu ferbarme! Tisst! Det var en tröm.
Du fege samvete, så du mej ängsler!
Blått brinner lyset… det är dödstisst midnatt.
Kallschvetten står ikring mitt kött und skälver.
— — —
Mitt samvete har tusen skilde tunger,
och varje tunge för en särskild talen,
och varje talen dömer mik till schkurk……


329