kapellmästaren syn på värdens violoncell, som stod i ett hörn, skymd av bordets skugga. Han rusade dit och framtog, trots bevekande varningar från Cello, det gula instrumentet, satte det mellan sina knän, stämde, småsvor, knäppte och småsvor på nytt, varefter han sakta började spela. Medan kapellmästaren utförde en melankolisk romans av slaviskt ursprung, lutade sig herr Broman mot kakelugnen och slöt ögonen, om av trötthet eller av rörelse, var svårt att avgöra, men Cello satt med en cigarrett i munnen och stirrade på den lille musikern, medan en känsla av smärta bemäktigade sig honom. I denna blandade sig även en vemodig avund, och hans gamla betraktelser om förspillda anlag stego åter upp. Det var hans gamla stjärna, som visade sig långt därborta, skymd av gråa skyar; men Cello förstod nu i afton, att han alltmera skulle komma att avlägsna sig från den, att han för alltid skulle vända sina ungdomsdrömmar ryggen, så till musiken som till poesien.
Här sitter en människa, som till på köpet inte spelar sitt egentliga instrument, och spelar något så vackert, som jag aldrig kunnat göra, tänkte han. Ändå räcker det inte till för mera än en restaurangträdgård. Och runt jorden kväder poeter bättre än jag, och ändå räcker det inte till för mer än några korta månader, och så är allt glömt. Min stjärna har varit av stanniol. Men varför känner jag det då, som om den varit en riktig stjärna? Varför kan denna dåraktighet aldrig tvättas riktigt ur?
Instrumentet lät så smeksamt och ömt, så sorgset och vänligt i det tysta huset. Aktören Broman stod orörlig, så länge skönheten var en gäst i journalistens ödsliga rum, och han undrade inom sig själv, om icke polacken nu tänkte på de blåa ögonen och de ljusa lockarna. När musiken var slut, och kapellmästaren något osäker på benen, krånglade in violoncellen i hörnets skymning, ville herr Broman avlägsna sig varför han tog godnatt av sin värd.
Snart hörde den lille polacken, hur Cello och aktören Broman satte liv och buller i det tysta huset, då värden följde sin gäst ned i trappan för att öppna porten. ”Schy, schy”, hördes journalisten varna, men för varje varning uppstod ett sådant larm, att kapellmästaren nästan blev orolig. Han hade för sin del beslutat att stanna kvar, så länge en möjlighet fanns, och hälsade nu sin
331
