grepp och passagespel och flageolettoner och allt det där gick som en olja. Han var helt enkelt perfekt, och han hette för resten Diedrichsen. Det var en god anda i hela den där orkestern, och kapellmästaren var en styv karl, inte något tal om det, och han beundrade Diedrichsen lika mycket som vi andra. Men nu var saken den, att Diedrichsen just hade ett mycket stort fel, ja, det var ett förbannat fel, min gosse. Han spelade falskt.
Du ska nu höra riktigt på vad jag säger. Diedrichsen spelade inte falskt som vanliga människor, så att man alldeles tydligt kunde höra det, utan det var bara en liten, liten del av en ton, så där svävande. Och den där aningen av falskspelning kunde han behålla genom ett helt mästerstycke, det följde med alldeles absolut, det släppte aldrig. Kapellmästaren sa ”bravo Diedrichsen”, och sedan måste han säga ”anfäkta Diedrichsen, att han spelar en aning falskt”. Då blev Diedrichsen ledsen och bad om en förklaring; sedan stämde han sitt instrument, och det var klart som en klocka, och så satte han i igen och gjorde ett rent mästerstycke — men falskt var det, min gosse. Å, ja ja men! Det var då vi kände hur det kröp i huvudet på oss på ett så där retfullt sätt, som när man har arsenik i tänderna. Vi ville gå upp och nappa tag i fingrarna på honom, men ingenting var ju att göra åt saken, han var ju en riktig mästare på sitt sätt. Ibland ville vi klia oss på ryggen och över knäna, och ibland blev halsarna så långa på oss som på tranor, när vi satt och försökte få det rätt med rörelser på huvudet — förstår du vad jag menar? Vi hade velat skruva oss ända upp i himlen för att få det rätt, och ibland grinade vi, men bara med ena ansiktshalvan.
— Ja, men, farbror Svante, avbröt Första fiolen, som ganska road hade lyssnat till Bratschas berättelse, vilken framfördes med ett lidande uttryck i det allvarliga och gråskäggiga ansiktet. Men farbror Svante — vad har det med farbrors snävhet mot mig att göra?
Gubben Bratscha såg åter styvt på sin svärson och sade med ett visst värdigt allvar:
— Du är en ung man och är nog en hedersman. Jag tror nog, att du kommer ihåg, vad jag bett dig om förut, att du skall vara rädd om det enda jag har i världen. Håll av min flicka, för det
