är hon värd. Allt annat än det är ingenting för mig, och därför vill jag inte säga något, som sårar dig. Men kanhända det i alla fall kan nytta dig, att jag talar om — gubben Bratscha gjorde ett litet uppehåll — att just den där förbannade aningen, den hade du, när du spelade! Jag tror inte, att det var någon mera än jag, som märkte det, men du må tro, att det kröp utefter skjortan på mig och killade inne i huvudet, ja, ända in i tänderna på mig, när jag hörde det. Ibland ville jag yla som en hund. Nu är det sagt, och värre var det inte med den snävheten, för jag är annars en gemytlig karl, om jag får säga det själv, men jag har lidit så mycket utav Diedrichsen! Käre Thure…
Den på grund av populariteten något bleke Cello tog Karl Ludvig med sig på eftermiddagen och träffade verkligen Första fiolen hemma. De hade aldrig fått någon förklaring på fenomenet med hans faders hjälpsamhet, men de hade båda förstått, att något alldeles särskilt hade inträffat med den unge mannen. Vännerna voro diskretionen själv, men de stirrade på Första fiolen, som om de velat draga ut hans hemlighet med osynliga tänger; till slut öppnade notarien Borg sin mun, och när en del likgiltiga fraser utbytts vännerna emellan, sade han:
— Man talar inte gärna vitt och brett om såna här saker, gamla ungkarlsfilar! Men jag ska förlova mig i draget. Jag ska förlova mig med en fröken, som heter —
— Hur mår tjyvgubben Bratscha nuförtiden, frågade Cello, som icke längre kunde styra sig.
— Du ska inte tala så där sarkastiskt om dina medmänniskor, förebrådde Första fiolen högtidligt. Herr Andersson är en hedersman av första ordningen, fast du kanske aldrig har förstått dig på honom.
— Det var du själv, som kallade honom både Bratscha och tjyvgubbe, svarade Cello med någon harm. Vet du, varför han inte tyckt om dig då?
Då log Första fiolen ett mycket blekt leende, varefter han slog Cello på axeln och svarade:
338
