tonfall i världen. Revyn har gått bra och allt är klarerat med Erlandsson. När vi nu i eftermiddag avreser, så tycker jag, att du kan säga, som han sa…
— Vilken han?
— Ja de kvittar… som den där, du vet, sa: veni, vidi, vixi! Jag kom, jag såg, jag segrade.
I samma ögonblick rycktes dörren till direktörslogen upp, och Erik skyndade in i sin vackra dräkt med brokig väst och bredbrättad hatt. Han gjorde sin entré med samma sving på kroppen och samma kast med huvudet, som om han till lätta stråkars ljud ämnat tralla visan ”Jag sjunger och dansar så glad i mitt sinn…”
— Hallå, ropade Sven Ersson med en ursinnig blixt i sina ögon. Vad är det, herr Körnitz?
Erik tog av sig den bredbrättade hatten, bockade sig med en oförskämd likgiltighet för sin fader, under det att han sökte låtsas, som om icke prästmannen befunnit sig i rummet.
— Jag, skrek den vackre lantmannasonen, som emellertid genast blev avbruten.
— Säj ingenting, röt fadern och dunkade med handen i bordet, så att rockärmsknapparna skallrade. Säj ingenting, det behövs inte. Ni vet, att det finns gränser.
Erik tillknycklade hatten med ena handen och for ut mot den gamle i stolen.
— Jag skulle inte komma, om jag inte vore absolut tvungen. Jag måste ha det, helt enkelt, för det blir en skandal för mej annars. Jag har en hotellräkning…
Nämndemannen höjde huvudet och såg med genomträngande skärpa på sin son, som om han velat förbanna denne, för att han icke intog sina måltider i det enkla faderstjället, utan levde ett onödigt uteliv.
— Nej, vidhöll gubben. Det måste sägas nej.
— Detta skall jag komma ihåg, svarade Erik i fullt raseri. Jag tvår mina händer — — —
Men under tiden Erik på detta sätt for ut mot sin gamle far, hade i dörren uppenbarat sig en ny gestalt. Denne bar grått skägg och tycktes vara en gammal fattig man, som i handen höll en yxa. Det var torparen Jan, fader till den vansinniga Anna.
341
