rade av och an med sammanpressade läppar. Under den stora stationsklockan promenerade aktören Broman med ett tankfullt och sömnigt uttryck i sitt fula, men intelligenta ansikte, och vid hans sida syntes med fjädrande gång och eldiga ögon den nyckfulla och vackra aktrisen, som var hans hustru. Kapellmästaren rusade in, liknande ett ljusgrått klot i sin alldeles för vida ulster, såg sig omkring med stora och melankoliska ögon, i det han ropade:
— Direktören, vad er direktören?
— Han kommer strax, Lezinsky. Han är i vestibulen, lugnade Cello, som jämte kamrer Kalm och direktör Billkvist nyss anlänt till stationen.
— Nu är elände slut i denna stad, suckade den lille polacken och log. Nu far vi alle glada man till ett annat elände. Ach, ja!
— Tack för den här tiden, yttrade Cello hjärtligt och sträckte ut sin hand.
— Å, tack, tack, mumlade den lille kapellmästaren. Du skall nu väl aldrig mer göra revy. Fi fan! Hotell Lundkvist — å jag kan aldrig glömme! Så besoffen den kvällen, ah, so besoffen! Hahaha!
I ett nu samlades på perrongen en hel flock unga, välväxta kvinnor med bleka, stundom fina ansikten. Det var sångerskor, balettfolk och andra. Bäst som Cello stod försänkt i tankar över hur underligt livet gestaltar sig för människorna, som ju alla sträcka ut händerna efter lycka och ära, men av vilka så många få draga dem tillbaka med torra löv i stället, fick herr Erlandsson plötsligt se en syn, som kom honom att ett ögonblick stelna av förvåning.
I sällskap med den feta och gladlynta gamla garderobiären kom nämligen Karl Ludvig guppande på perrongen under det livligaste och nytraste samtal. Än tittade garderobiären med sina lustiga, stora ögon på Karl Ludvig, och än sträckte denne fram huvudet i den lyssnande ställning, som var honom så egen. Ibland lyfte Karl Ludvig docerande upp sitt korta och feta pekfinger i luften, och ibland stirrade han med sina björnögon ivrigt in i den gladlynta gamla damens anlete. Cello urskilde avbrutna meningar av samtalet:
344
