Direktören tycktes vilja hoppa upp i luften; han tog av sig hatten, strök det välkammade huvudet flera gånger efter varandra och avbröt:
— Det är olycka, det känner jag! Säj ut, säj ut!
— Moder Svea — qui qui — Zickan Hallongren — quivivivitt — har fått en dotter. Detta barn har vederbörligen jämte modern omhändertagits. Amerika får träda i stället — quivivivivi zitt zil!
— Detta fattades bara, jämrade sig den tunne teaterledaren. Verkligen charmångt! Ah, verkligen högst pikångt! På min ära…
Nu tätnade röken till en ogenomtränglig ridå, som skilde de på perrongen kvardröjande personerna fullständigt från tåget. I denna vita dimma växlade Cello ännu några avskedshälsningar med aktören Broman och hans fru, med kamrern och den lille polacken. Han hörde Karl Ludvigs starka stämma långt borta på perrongens norra sida.
— Ajö, lella tant, ajö, lella tant!
— Baff, baff-baff-baff, lät det från tåget under ett gnissel, brakande och puffande; den röda krutflaggan skymtade som en blodstrimma framför journalistens ögon, och i avskedets sista stund trängde följande ord jämrande fram till hans öron:
— Adjö, herr Erlandsson! Å, jemine! Konstens bana är inte någon blömsterströdd stig. Sakrejö! Nej, den är full av törrnen — av törrnen!
45
Skattekrävarna, oljemålning av Eugen A:son Renard
Artisten Eugen A:son Renard stod i sitt ateljéfönster och såg ned i den smala, men livligt trafikerade gatan, vilken från hans höga utsiktspunkt tedde sig som en svart kanal, där vattnet bar plommonstop, fruntimmershattar, tvättkorgar och en eller annan automobil på sin yta. Just nu iakttog konstnären, som befann sig i en av bekymmer alstrad apatisk sinnesstämning, två i blått klädda
346
