flickor från strykinrättningen mittemot. De buro emellan sig en väldig korg med nymanglat linne; nu satte de ned korgen, sågo på varandra och skrattade. Därefter betvingade de sig, lyfte åter upp korgen, buro den ett stycke men måste åter sätta den vid trottoarkanten. Eugen kunde icke höra deras skratt, men han såg, att de höllo på att kikna. Den ena av flickorna höll sig i sidan, som om hon fått ett anfall av håll.
Lyckliga människor, tänkte Eugen. De kunna skratta, de. Det var längesedan jag kände en riktig lust att skratta.
I detsamma vände han sig om, ty det ringde i telefonen, som stod på ett trekantigt bord, övertäckt med en märkvärdig duk, vars färger voro blandade på det grällaste och tokigaste sätt. Eugen tänkte först gå till telefonen och svara, men han betänkte sig två gånger, innan han fattade beslutet. Hans betänksamhet var grundad på försvarliga skäl.
Eugen, som först målat för lusten att måla men sedan fallit djupt och massproducerat svanar på lugnt vatten samt lantgårdar (i senare fall med full valfrihet för köparen rörande solens placering på duken) hade till sist överfört de pengar, han erhållit för svanar och lantgårdar, till bror Anker i bankirfirman Sixten Solander. Detta hade den unge mannen gjort för att sedan kunna resa till Paris och även till Italien, där utmärkta lärare och goda motiv funnos att tillgå för konstnärer. Medan Anker på uppdrag av broder Eugen placerade pengarna i Västerviks Sågblad och Förenade Kol, tog Eugen lektioner i franska av fröken Carlsson, lärarinna vid högre flickelementarläroverket. Dessa lektioner brukade ha ett rätt egenartat förlopp. Mademoiselle Carlsson plägade låta Eugen berätta om vad han gjorde i går och vad han skulle göra i dag o.s. v. för att redan från början söka få in ett gott franskt vardagsspråk hos sin elev. På detta sätt blevo lektionerna även något intressantare för mademoiselle C., som ju fick en och annan liten nyhet från staden till livs i denna oskyldiga form. Under glädjetiden, när den ena tillställningen avlöste den andra, hade man ju så mycket att meddela och då tedde sig konversationen, överförd till svenska, på följande sätt:
— Nå, var tillbringade monsieur dagen i går, frågade mademoiselle Carlsson.
347
