— Tillbringade afton vid direktör Olsén, stapplade och hackade Eugen.
— Många gäster, monsieur?
— Där voro ett flertal av många gäster att närvara, meddelade Eugen Renard.
— Ah, monsieur! Vad roade man sig med hos monsieur Olsén?
— Spelas musik att fyra personer samt supé att äta, svarade den osäkre fransosen.
Men när de onda tiderna kommo, då hade icke Eugen något att svara, om icke ur sitt bedrövade hjärta, men sanningen ville han ju icke tala om. Mademoiselle C. kunde då fråga:
— Nå, hur har monsieur tillbringat dagen?
Svaret skulle egentligen ha blivit:
— Jag har varit på pantbanken med min klocka. Därefter har jag avlagt besök hos tre personer, vilka vägrade att skriva på en växel. När klockan fattades tre minuter i två, kom jag, drypande av svett och darrande av sinnesrörelse, till banken efter att ännu en gång ha lyckats klara denna växel, som jag ådragit mig genom dumma spekulationer.
I stället blev emellertid Eugens svar mera ljust och likgiltigt:
— I dag jag har motiv studerat.
— Så intressant, monsieur! Vackra landskap eller människor?
— Vacker träd och buskar grön, svarade Eugen.
Emellertid kunde han i längden icke uppehålla detta eländiga gyckelspel, ty då Västerviks Sågblad — han hade tidigare realiserat Förenade Kol och täckt förlustsumman genom ett åttaårigt lån i Järntorps sparbank — drog sitt sista djupa andetag, förlorade även Eugen all förmåga att ekonomiskt andas. Han hade verkligen lyckats komma loss genom uppoffrande av en del klenoder, förvärvade under glanstiden, och genom att måla billigt, bland annat porträtt. Samtliga de avmålade hade emellertid sett dödsmärkta ut, möjligen beroende på konstnärens sinnesstämning.
Från den stunden hade telefonapparaten i hans rum blivit en plåga. Genom dess tratt fick han höra hårda ord från personer, som måste lägga ut för förfallna växlar, och på sistone hade även skattemyndigheterna börjat intressera sig för hans telefonnummer. Då Eugen var tvungen att bevaka en del intressen av skilda slag
348
