ute i staden, nödgades han emellertid ofta mot sin vilja svara på signalerna. Den unge konstnären ägde ingen sångröst; han hade aldrig försökt att taga en ton till den artistiska dekorationsgitarren, som hängde på hans vägg. Men om han verkligen ägt en röst och denna från början varit föga omfångsrik, skulle den dock så småningom ha fått ett enastående omfång till följd av de röstimitationer han utförde än på höjden, då han ville göra sig sken av att vara städerskan, än på djupet, då han ville inbilla den telefonerande, att han var en släkting till sig själv på tillfälligt besök i lägenheten. Nedslagenheten hade även gjort Eugen misstänksam, varför han ibland inbillade sig, att både skattemyndigheterna och andra fordringsägare antogo de sällsammaste röster för att lura honom att erkänna sin närvaro i telefonen. En gång hade verkligen en ganska nätt flickröst frågat, om herr Eugen var hemma, och denne hade skälmskt svarat ”ja”. Då hade flickrösten förändrats och en rå karlstämma yttrat:
— Det är stadsfogden. Vi har härnere inte mindre än fyra resterande…
Under sådana förhållanden var det icke underligt, om Eugen, när det nu ringde i telefonapparaten på det trekantiga bordet, betänkte sig två gånger. Han satte händerna i sidorna och genomborrade apparaten med sina blickar som om han sökt läsa på botten av ett svekfullt hjärta.
Telefonen ringde ihållande ännu en gång.
— Det är nog Karl Ludvig, tänkte Eugen. Jag svarar.
Han grep telefonluren och ropade i hög diskant, med tonen av en förskrämd ung flicka.
— Hallå! Tre åtta två sex.
— Träffas konstnären Eugen Renard, sporde en mansröst, som Eugen på ett par sekunder granskade från tusen sidor och i minnet jämförde med en mängd andra stämmor.
— Hallå, klingade det på nytt från Eugen. Det är hos herr Renard, men han är inte hemma.
— Var är han då, frågade rösten.
— Han har rest bort till en moster, men kommer nog hem litet senare. Vem får jag lov att hälsa ifrån, frågade flickrösten.
— Gör detsamma, mumlade karlstämman, och det small i
349
