kade artisten med en något feberaktig gest på kaffebrickan och sade:
— Vill herrarna inte dricka en kopp kaffe? Jag har ett par koppar…
Eugen tog nu ett par steg mot ett skåp för att avhämta flera koppar.
— Behövs inte, sade den satte herrn och hejdade Eugen, som han möjligen misstänkte för att vilja krypa in i skåpet vid fönstret. Behövs inte.
— Nej tack, svarade artigare den pipiga och trötta rösten högt uppe i falsetten. Det är inte för min mage det!
— Rundalerna här ä goda, försäkrade Eugen. Ät åtminstone ett negeröga, medan vi resonera.
— Vi är inte här för att resonera, sade den satte mannen, som alltmer antog gestalten av Lagen i egen person. Hur ämnar ni ordna den här saken? Vi är trötta på att springa här.
— Ordna saken! Ja, vad det beträffar, sade Eugen, som nu gripits av uppstudsighet mot det osvikligt fungerande samhällsmaskineriet. Vad det beträffar, så kan jag säga, att där ingenting finns att ta, där har kejsaren förlorat sin rätt. Oui!
— Här finns väl att ta, pep flaggstången, och sträckte ut en orimligt lång arm mot porträttet, som föreställde den uppflutne packmästaren.
— Jag vill inte vara oresonlig, betygade Eugen. Men jag äger ingenting mera än vad som finnes här.
— Inga tillgångar?
— Inga!
— Ja, men ni målar ju!
— Livets nödtorft och knappt det, svarade Eugen och lyfte handen, i vilken den halvätna rundalen ännu satt kvar. Den, som ägnar sig åt konst, får samhället inte vara så sträng emot.
Den satte herrn överblickade ateljén, varefter han antecknade något i sin bok. Flaggstången vajade sakta, och det blev tyst i rummet. Denna tystnad varade dock blott en kort stund, ty den satte skatteindrivaren utbrast:
— Hur menar ni, att det är möjligt, att era inkomster voro så stora förra året, när ni säger, att ert arbete inte ger er mer än livets nödtorft?
352
