— Jag innefattar växlar och banklån i livets nödtorft, svarade Eugen, icke utan galghumor.
— Levat över tillgångarna då, antog den kraftige skattemannen.
— Så måste det väl absolut vara, ömkade sig flaggstången, i det den vemodigt vajade.
— Spekulationer, svarade Eugen kort och förnämt.
— Ahaa, utbrast den satte skatteindrivaren, medan en lång vissling, liknande ljudet av en flagga, som hissas i topp, ljöd från den andre besökaren.
— Oui, sade Eugen, som egendomligt nog kände sig som en triumfator. Ja just så.
— Det blir utmätning, meddelade den korte skattekrävaren. Det vill jag bereda er på.
Härefter vände de båda herrarna Eugen ryggen, men denne tillropade dem ett artigt godmiddag, vilken artighet först besvarades i dörren och då endast av den långe skattemannen, som pep:
— Idda!
Fastän Karl Ludvig försäkrat Cello, att hans släkting Eugen var ett snille, om ock ett slarvigt sådant, hade Cello aldrig velat tro på detta. Journalisten förstod sig visserligen icke på konst, men han hade alltid vämjts åt tavlan med svanarna, och fastän Eugens målningar röjde en viss teknisk färdighet, tyckte Cello, att de alldeles saknade liv och anda.
Men olyckan och bekymret satte artistens nerver i rörelse och löste den mätthet, han hade känt i sin av Västerviks Sågblad och goda middagar impregnerade själ. Det var också därför Eugen slog upp ett exalterat skratt, när de båda skattekrävarna avlägsnat sig.
Han erfor en lättnad över att ett länge väntat besök nu var överståndet, och för första gången på länge kände han sig riktigt fri. Vidare tyckte han, att det låg något komiskt över uppträdet med de båda herrarna. Han såg sig själv i en syn med den lilla kakan i handen.
— Haha! Det skall jag göra, flinade Eugen. Det skall jag verk-
