”Har den uslingen inberättat detta för eder? Nåväl”, sade den unga damen. ”Han kysste mig, detta bekänner jag. Men det var som om han utövat ett mytiskt välde över mig vid detta tillfälle.”
Lord Bufferton stampade med foten i golvet.
”Säg ut! Må du så antaga själva dödens färg! Har du någon annan du älskar i hemlighet? Får jag blicka i din dagbok!”
Blek och vacklande, med tårar i sina ögon gick fröken Dorothy fram till den smakfullt inlagda sekreteraren, ur vars nedre fack hon framdrog en vacker liten bok, på vars pärmar syntes ett vapen i guld. Lord Bufferton slukade boken med sina ögon, men kunde intet komprometterande hitta. Slutligen läste han följande vers:
Mitt hjärta, ensamt såsom ingens hjärta,
det bräddfullt är av ångest och av smärta.
Fast ung och skön, fast född i överflöd,
en älskling ej jag har. Kom, död, du sälla död!
Lord Bufferton lade stilla boken på klaffen. Därefter strök han med ett tankfullt uttryck i sitt förnäma anlete sakta över dotterns bleka panna. Varsamt öppnade han deuxbattanterna, och med en kort bock på huvudet gick han därifrån, mumlande:
”Hon måste ändock giva vika!”
Men knappast hade emellertid lord Bufferton avlägsnat sig, förrän dottern sprang upp, liksom driven av en osynlig fjäder. Med tysta steg tillryggalade hon vägen genom sina tolv vackra rum, där skönhetsskatter från hela världen voro inmängda, och knackade sedan på en liten dold dörr, vilken ledde till hennes kammartjänarinnas, Elsie Duncans bostad. Denna utträdde… forts.
— — —
— Här är det slut, sade Hedvig och lade tidningen ifrån sig. Det är bra förargligt, att det alltid skall ta slut, när det börjar bli som mest spännande.
Alma strök över sitt hår med aviga handen och fortsatte arbetet med strykjärnet på de små näsdukarna.
358
