Ni har nu gått så pass länge tillsammans, att du väl har reda på, vad du vill.
— Ja, det vet jag, svarade fröken Åvik.
— Nå, nå, se där! Och du vet väl också, att han vill?
— Det vill han nog, svarade Märta, fastän han säger inte så mycket just.
— Jag vet, att han vill, försäkrade fabrikör Åvik. Det har jag reda på. Vad menar du med att han ingenting säger?
— Förlåt mig, svarade Märta, jag menade inte så. Jag menade, att han säger så mycket om andra saker. Nog är det också oklokt att inkorporera Stora Gröning, för en inkorporering skall väl växa fram av sig själv, liksom av ett inre tvång eller så, och inte bara lappas på med stora stycken runt omkring. Det är nästan likadant överallt, och likadant var det i Eskilstuna, eller kanske det var i Gävle, som det var likadant.
— Va attan säjer du, utropade fabrikör Åvik. Vad har du med det där att göra?
— Ja, vad har jag med det att göra? Men allt det där har jag fått höra på under våra romantiska promenader. Jag tänkte försöka komma in i stadsfullmäktige, fortsatte flickan, men jag skall klippa av håret först.
— Det där skall vara ett skämt, men jag förstår inte det fina i det. Jag tycker inte, du var så invecklad förr, just! Nu drar jag fram med det, jag har på hjärtat, så att allt ska bli klart. Tycker du illa om ingenjör Planertz?
— Jag tycker inte illa om honom, men jag kan inte tycka om honom.
— Det är väl detsamma, det! Å, du har inte en aning om, vad det där vill säga. Du tror, att allt skall vara så där poetiskt och rart, för att två människor skall kunna komma omsams. En hederlig karl…
— Det räcker inte, svarade Märta bestämt. Förlåt, att jag säger det!
— Räcker det inte! svarade fabrikören uppbragt, jo, du kan ge dej fasingen på, att det räcker. Jag har reda på, att du har kastat kärvänliga ögon på honom, och dina känslor ä besvarade. Så är det!
361
