gesällens öga, sådant det glänste i visornas och rumleriets dagar — frågade han:
— Har du någon ton till den?
— Nej, svarade Märta, fortfarande mycket generad. Och jag hade inte fått det färdigt heller.
— Jaså! Nå… Ajö, min lilla tös, avslutade fabrikör Åvik samtalet, medan hans tankar svävade långt borta. Vi får talas mera vid sedan.
Medan Märta hörde, hur hennes fader stövlade ner i trappan, stod hon en stund alldeles orörlig men brast slutligen i gråt, fastän hon icke riktigt visste, varför den kom. När hon omsider torkat sina tårar, smög hon ned för att kalla på trotjänarinnan Alma, Hon knackade på dörren till serveringsrummet och bad Alma, som öppnade, att följa med upp. Inkomna i Märta Åviks rum, satte de sig mitt emot varandra, varefter flickan bröt ut:
— Jag är ledsen, Alma. Mycket, mycket ledsen. Jag har ingen i hela vida världen, som förstår mig. Jag vill inte göra mina föräldrar emot, men jag kan inte gifta mig med den, som de ha utsett åt mig. Det är omöjligt, omöjligt! Jag kan det inte!
Alma lyssnade en stund till flickans utbrott, därefter drog hon med handen ett tag över det smala och magra ansiktet och såg på den bedrövade med ett par blåa och ihärdiga ögon.
— Tror fröken Märta att man kan se in i framtiden? sade hon.
— Nej, det tror jag verkligen inte. Tror Alma det då? frågade den ledsna flickan med ett forskande ögonkast på sin förtrogna.
— Det gör jag. Det finns de, som kan se in i framtiden. Men det är inte många, för de flesta bara lurar folk, men här i stan finns det i alla fall ett par stycken.
— Lägga stjärna, menar Alma. Ack, det kan Glada Kalle också — detta var smeknamnet på en av fröken Åviks väninnor — men det blir bara ljusa vägar och mörka herrar, och till sist blir det ändå ingenting utav alltsammans.
Alma teg. Därefter sade hon betänksamt:
— Om jag ändå vågade säga något. Fröken Märta, bli inte ledsen! Men jag hade reda på, att en vän till mig skulle gå bort, innan löven föll av träden.
— Vem hade sagt det, Alma?
364
