— Det hade en kvinna, som kan se in i framtiden.
— Gick den där vännen bort då? Dog den där vännen?
— Ja, svarade Alma, och hennes ögon fylldes av tårar.
— Det var Edmund, sade flickan och grep häftigt Almas hand. Jag förstår det nog.
— Fröken Märta, jag vill inte alls narra min fröken till några tokerier. Men när fröken är så ledsen, så kunde jag inte låta bli att säga det jag sade. Då tänkte jag, att väl ingen annan råd fanns, än att fröken fick låta någon se i sin framtid. Blev det då den, som nu herrskapet vill, se då är det ödet, se! Ingen kan göra något åt ödet. Men…
— Var bor hon? frågade Märta Åvik med nyväckt intresse.
— Hon heter fröken Tornej och bor alldeles i närheten av Anderssons stora orangerier. Om fröken ginge dit, kunde det nog hända, att fröken bleve skrämd, men gumman är i alla fall snäll i grund och botten.
— Ack, om jag kunde våga mig på det! Säger hon hemska saker också?
— Kan väl hända att hon gör, svarade Alma. Det är kanske inte värt att fröken går dit. Låt bli det för resten! Kära fröken, slå det ur hågen!
— Nej, nu vill jag, svarade Märta Åvik. Jag skall gå dit, om också fröken — vad hette hon? — fröken Tornej säger det värsta. Det är lika gott, att man tittar framtiden i ansiktet.
— Till slut står det i alla fall i Guds händer, svarade Alma.
47
Fröken Hanna Tornejs hemliga mottagningar
Det led mot påsk, och kvällens blåst kom molnen att flaxa som flygande käringar i kappor. De svarta rökhattarna på husen eller en och annan väderflöjel vände sig jämrande på taken, medan på avstånd hördes dova smällar, när portar eller ostängda uthusdörrar slogo igen för vindpustarna. En mässingsmåne sken eller
365
