Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/378

Den här sidan har korrekturlästs

— Slår det verkligen in allting, som fröken säger? frågade Märta Åvik i ödmjuk ton.

Gumman blickade buttert upp och tände en ny, svart cigarrstump.

— Slå in, sade hon. Så frågar di, men hit kommer di ändå. Var här inte en karl för ett halvår sen, en målare, och jag sa till honom: ”akta dej för glas, du får en olycka för glas”, men den tampen gick in i godtemplarlogen, där han hade vatt en gång förut, för han trodde väl att jag menade supning, och så kom han hit och skällde ner mej för en månad sen och sa, att ingen olycka hade skett, och ville anmäla mej för polisen, men jag tog den sillamjölken om halsen och vrok honom ut till hönsen. ”Din skojerska”, skrek han. Grannarna di stod å grina — men jag vänder baken till det packet — och det sista jag sa, när målarkräket reste sej upp, det var: ”akta dej för glas, för du ska i alla fall ha en olycka för glas, ditt åbäke!”

— Nå? frågade flickorna i korus.

— Det är bara en vecka sen han va här och ba mej vackert om förlåtelse. Då hade han armen i band, den palten, för han hade skuret sej på ett fönsterglas. Min kärring därhemma, sa han, är så ordentlig, det blev min olycka, sa han. Hon polerar fönster, så en annan inte ser glaset. Stack ut näven för att ta in termometern, sa han, å så visa han en ombunden näve, så stor som en mjölasäck. — Men nu, liten, ska vi väl till igen!

Märta Åvik vände på handen och såg på sitt armbandsur; klockan led redan mot halv elva på kvällen, och de båda kamraterna borde för länge sedan ha varit på väg hem. Märta kunde emellertid omöjligt lämna fröken Tornej, förrän hon fått sig ännu en smörjelse av sibyllan.

Jättekvinnan lade nu ut korten en sista gång. Ett ögonblick blev det tyst i rummet, men mitt i tystnaden hördes plötsligt ett litet ljud, som till en början lät främmande; det viskade och tasslade utanför huset…

— — —

Efter att ha tillönskat den gamla fröken god natt skyndade de båda flickorna lättade och glada ut i kvällens mörker. Dörren stängdes med ett dön efter dem.


374