Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/379

Den här sidan har korrekturlästs

Månen hade släckts, och himlavalvet var grått och tungt; ett fint vårregn föll med ett sakta rassel på hus och fruktträd runt omkring.

— Hi, fnittrade Glada Kalle. Du skall gifta dig med en sotare… Hi!

Småpratande försvunno de två gestalterna, som tätt tryckte sig tillsammans i dunklet; deras röster läto till slut endast som ett lågmält kvitter långt borta. Men i höjden gnisslade det, som när en dörr med rostiga gångjärn öppnas och stänges. Vildgässen kommo med våren och läto höra sitt sällsamma läte, som framkallar vemod i vaknandets timmar, tankar och drömmar om häxor och kvastar, blåa berg och gröna förhoppningar.


48
Cello varsnar en gammal bekant under ett lagerträd och därefter en skymt av sin framtid

Den fete och hetlevrade lille notischefen hade knappast hunnit att öppna ett av konkurrentbladen, förrän han gav ifrån sig ett högljutt åjande. Den temperamentsfulle mannen kreverade och utkastade en mängd av sina självtillverkade kraftuttryck:

— Vid Högsta tillåtna styrka! Hallå, Erlandsson, en skandal!

Cello skyndade hastigt till.

— Vad var det? frågade den unge mannen ivrigt.

— Vad var det? så frågade specerihandlaren i avgrundslågorna! Vad det var, ditt hymlande kålhuvud! Hur har du kunnat glömma gubben Syk?

— Jubilaren? frågade Cello. Han fyller inte hundra år förrän till hösten.

— Liemannen har låtit sin förbiblixtrande lie avskära den åldriges dallrande livstråd, och du, friske sappör från underlandet, där alla blåklintar växa, du har inte följt med dödsannonserna! O, vad den käre Fogel skall jubla!


375