Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/382

Den här sidan har korrekturlästs

Ibland uppmanade annonsörerna liksom för syns skull de reflekterande damerna att insända sina fotografier, fastän de säkerligen varit tacksammare, om de pr post fått mottaga ett utdrag ur sparbanksboken.

När Cello lyssnade till dessa nödrop ur spalterna, lyckönskade han sig själv till att ha sluppit tämligen lindrigt undan. Det var som att genom fönstret betrakta ett vilt och mörkt hav, medan ens egen båt ligger väl förtöjd vid stranden och man själv sitter i trygghet. De ekonomiska prövningarna hade haft det goda med sig, att de hos den unge mannen, som tycktes kunna taga lärdomar, framkallat en hastigare mognad. Han hade sökt att flyga men störtat ned till jorden, där han slagit sig hårt; nu hade han dock åter samlat sig och tyckte sig själv se allting klarare än förut.

Hos huvudredaktören, före detta riksdagsmannen, tycktes hans aktier ha stigit säkrare och fastare än de en gång gjorde på börsen. Denne var en vis och tämligen tystlåten herre, som väl kände politikens krokiga gränder, men han hade levat tillräckligt länge för att även känna människohjärtats irrgångar, sett tillräckligt mycket rackartyg och fåfänga för att vara filosof på äldre dagar. Ibland gav den vise sina medarbetare förstuckna råd; han talade gärna i ekonomiska ting och var så klarseende i sådant, att han aldrig blev trodd, när han spådde ofärd. När nu redaktören serverade små kåserier i ledigt flytande form, ofta utmynnande i anvisningar om att leva förståndigt, kunde de yngsta på redaktionen visserligen ha roligt åt detta, men Cello, som smakat och ännu kände svedan av skuldsättningens inferno, lystrade och anammade en del av de givna kornen.

Nu hoppades han bara på att något skulle inträffa. Han önskade se sin ställning förstärkt och ville bereda sig att i händelse notischefsskiftet bleve av, med rätta kunna göra anspråk på denna befattning. Sålunda placerad skulle han vinna en tryggare framtid och en möjlighet att… ja, vad att? Återigen dök gestalten av den oförgätliga upp, och Cello kände sig på nytt vemodig.

Fröken Åviks bild följde med honom, när han efter en stund gick ut i den kalla vårkvällen, och han återkallade ännu en gång i minnet scener från den sista aftonen på pensionatet Koludden,

378