och det gjorde kandidaten mest — blottade två rader starka och vita tänder. Flickorna sade, att han såg ut som en solstråle, och någon sanning låg det väl också i denna djärva liknelse. Thure började sina studier och lärde sig på kort tid känna studielivets gladare och friskare sidor. Det var som när en kalv dansar på en nyutslagen äng: inga tankar på framtiden eller slaktarn! Han sjöng så att det ekade i gränderna, kom någon gång i konflikt med polisen, men ägde en förmåga att muntra ordningens väktare mitt i sin iråkade olycka. Han log sitt lättsinniga leende och sade, i det han klappade polisen på axeln:
— Släpp mej bara, goa konstapeln, han får njuta av sin godhet, när jag blir en mäktig man en gång.
Att Thure skulle bli en mäktig man var nu ingen, som trodde, icke ens gubben Borg, fastän denne dock i sin stora lanthandel drömde äregiriga drömmar, medan paket inlastades i skjutsarna och tupparna golo i byn. I varje fall väntade gubben, att han en dag skulle få höra ljud bakom dörren i sin tambur, tillkännagivande, att häradshövding Thure Borg torkade av sig om fötterna för att inträda i faderstjället, presenterande sig i sin nya värdighet.
Möjligen hade fadern fått denna önskan upptylld, om icke Thure haft två med de juridiska studierna jämnlöpande intressen, som allt för mycket stulo arbetstimmar från honom. Det ena av dessa intressen var musik, och det andra var flickor. Thure hade nämligen under skoltiden fått taga fiollektioner, och han syntes äga goda anlag för detta instrument, som medföljde till Uppsala och där kom till användning i vissa musikaliska kretsar. Nu fanns en gammal vithårig grevinna i Uppsala, som satte särdeles stort värde på Thures musikaliska prestationer och hans friska och behagliga personlighet. När hon en gång hörde kandidaten spela, yttrade den gamla, förnäma damen, att det verkligen var synd, att en sådan begåvning skulle gå förlorad. Thure invände, att han måste ägna sig åt studierna och att han följaktligen därför icke hade så mycken tid över för musiken. ”Ja”, sade grevinnan, ”Gud förbjude, att jag skulle vilja ådraga mig något ansvar för kandidatens framtid, men jag tycker ändå det är skada med fiolen. Ja, det tycker jag.”
När Thure lyssnat litet på grevinnans uttalande, skrev han
35
