— Har min häst synts till?
— Nej, svarade den buttre banvakten.
— Jaså, sade Första fiolen. Nåja, jag hittar honom väl. Jag kan tala om för herr Sultan, att jag har fått en flicka i dag.
När den förvirrade barnafadern äntligen kom hem, stod den trogna vännen och skrapade med hovarna vid stalldörren, medan ett par fyrkanter av ljus bredde sig över gården från de fönster, bakom vilka Electrical girl slumrade med sin dotter vid bröstet.
50
Märta Åviks och Dorothy Buffertons sista ord
Ganska arma stodo ännu träd och buskar. Mellan knoppars darrande rader syntes grenarna som svarta, dåligt bundna karbaser, och luften var alltjämt så kall, att man nästan kunde befara ångerkänslor hos våren; det föreföll ibland, som om den beslutat att vända om, sluta sina knoppar och låta dem krypa tillbaka in i de svarta grenarna.
Märta Åvik kunde därför icke känna någon glädje åt våren, men hon hoppades, att den snart skulle slå ut, icke bara för alléns, parkernas och skogens skull, utan för hennes egen framtids skull. Vissa uttalanden av föräldrarna under de gångna veckorna tydde på samma istadighet från deras sida i äktenskapsfrågan. Visserligen hade fru Åvik tagit sin dotter om halsen och bett henne vara uppriktig och anförtro sig åt modern; visserligen hade Märta gjort detta, och under små utbrott av otålighet förklarat för fru Åvik, att hon icke älskade någon i världen mer än sina föräldrar, sin broder Frans och Lilla Mussy. Men fru Åvik, född Tabell, svarade flickan, att Märta säkert ännu icke visste, att ingenjör Planertz var den rätte, fastän hon ändå visat sig tillmötesgående mot honom, ja, nästan öm, och säkert hade hon ingivit ingenjören ett hopp, som denne önskade snart se fullbordat.
— Inte leka med hjärtan, komma, lilla barn, semikolon; de äro dyrbara föremål såsom grevinnan Augusta brukade säga, punkt.
387
