Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/393

Den här sidan har korrekturlästs

Kanslihuset, kan man visserligen vara utan dem, men i fortsätt— ningen är gångbanans grusning bristfällig. Till nästa år torde dock dessa förhållanden bli förbättrade.

— Jag har mina grova kängor, svarade Märta Åvik. Ja, det har jag.

Och hon sträckte fram ena foten, liksom hade hon väntat, att ingenjören på gammaldags kavaljersmaner skulle ha svarat:

— Och det där kallar fröken Märta för grova kängor! Är de grova, så är det då en liten grovhet, ja, den allra minsta grovhet jag har sett.

Men ingenjör Planertz, som icke låg åt det chevalereska hållet, svarade endast:

— Även jag bär grova kängor, trots att våren har kommit till bys.

— Inte är det här någon vår att tala om, tyckte fröken Åvik.

— Nej, svarade ingenjören, man måste ju tillstå, att den i år är något sen. Termometern stod i natt på fryspunkten, mera frost är nog att vänta. Men inom inte alltför lång tid kan nog räknas med ett omslag i väderleken. Under de senaste åren ha vårarna varit mera oberäkneliga än tidigare, detta möjligen beroende på förändringar i Golfströmmen, efter vad det gissas. Väderleksrapporten —

Dunk. Dunk. Dunk. Dunk.

Fröken Åvik lyssnade till vad ingenjören hade att säga men ännu mer till dessa tunga och långsamma steg. Det var med sådana ljud i öronen, som hon skulle vandra genom livet vid ingenjör Planertz sida.

Lilla fröken Sigrid var en åsna, tänkte fröken Åvik, om hon verkligen vantrivdes lika mycket med friherre av Witterstedt av Bålstagrenen, som jag gör med ingenjör Planertz. Å, att han ingenting kan säga, som kommer min bomb att explodera!

Men ingenjör Planertz ansåg sig icke behöva säga så mycket, emedan han var alldeles säker om att segra. Om man går metodiskt tillväga, lyckas allt, det var ingenjörens valspråk. När det gällde arbeten, brukade hans förslag i allmänhet vinna bifall; på platsen för sin verksamhet hade han förmåga att driva sin vilja igenom. Han brukade ju sätta ut stakar, där arbetet skulle gå fram, och se,

389