arbetet fortskred efter dessa stakar. Han visade blåkopior, efter vilka företag skulle igångsättas, och se, det blev allt i enlighet med blåkopiorna. I ordenssällskapet Adelstjärnan hade han efter förut gjord planritning tillkämpat sig en av de högre stolarna, visserligen nödgad att tillsvidare finna sig tillrätta med den enklare posten såsom stjärnbroder M. G. Men ingenjören betraktade detta som ett provisorium; hans uppgjorda plan pekade mot högre platser och tribuner. Allt gick efter hans egen lugna metod.
Det var detta tålamod, denna jordkrypande, sega envishet och denna lugna hänsynslöshet, som Märta Åvik kände i luften; ibland hade den förskräckt henne, ty en sådan styrka och kallblodighet kan utöva en viss hypnotisk makt över känsliga sinnen.
— Vi kan gå upp på Källberget ett tag, tycker jag, sade ingenjör Planertz, när det omaka paret nått ut till spången, under vilken den lilla bäcken sprang, fnös, skämtade och bullrade.
— Se, vattenfallet, utbrast fröken Åvik utan att tänka på, vad hon egentligen sade.
— Åja, åja, yttrade ingenjör Planertz, i det han sakta prövade spångens tiljor med ett par gungande rörelser. Den här torde hålla ännu några år. Är fröken Märta intresserad för bäcken?
— Bevars! Intresserad? Ja, det är ju roligt att se den.
Ingenjör Planertz log och svarade:
— Ett vattenfall kan man icke rätteligen kalla den. Denna källa består av nederbördsvatten, då däremot till ett vattenfall fordras ett permanent vattendrag, som nedstörtar utför en avsats, för att nämna några exempel, Tännforsen i Indalsälvens källflod Åreälv eller det bekanta Harsprånget i Lule älv. Med denna lilla bäck, vilken endast på vårarna så pass kraftigt utökar sin vattenmängd, kunde man minsann icke driva några industrier, skämtade ingenjör Planertz. Fröken Märta har nog reda på vilken alltmera stegrad betydelse vattenfallen under senare åren erhållit såsom inhemska energikällor.
— Ja visst, svarade fröken Åvik, och nu hade de kommit förbi bäcken och voro halvvägs upp till berget.
Där stod en grön bänk.
— Jag tror jag sätter mig ett tag, om herr Planertz tillåter, sade fröken Åvik.
390
