trodde, att hon kunde offra sig för sina föräldrars skull. Lorden är ju rädd för att inte kunna uppehålla sitt hus, men jag förstår mig inte på, hur de ha det ställt…
— Hon säger att hon inte begriper, Hedvig, men det säger jag också. Nej, jag kan inte begripa, var de göra av med pengarna. Inte är det i romanerna som i vanliga hushåll. De talar om ett slott, som vi talar om en salt sill, och när de kommer och gnäller över sin fattigdom, så talar de om att de har trehundra underlydande. Hedvig, börja nu då!
Hedvig började omedelbart att stilla rabbla:
Kap. tjugutvå.
Dorothy Buffertons sista ord.
— i det han närmade sig med ett mörker över pannan, som om detta mörker varit en åkssky —…
— Åkssky, avbröt Alma. Vad säger hon, flicka?
— Ja, minsann står det inte så, svarade Hedvig. Men kanhända att det skall vara åsksky. Ja, naturligtvis skall det vara det…
…som om detta mörker varit en åsksky.
När Dorothy nu uti den dubbla belysningen från slottsfönstren och aftonhimlen upplyfte sin panna, kunde en osynlig betraktare hava utbrustit: en äkta Bufferton! De förnämt uppvinklade ögonen under ögonbrynens bågar jämte den äkta grekiska näsan samt en mun, vilken kunnat locka änglar att utföra förbrytelser endast för lyckan att hava förvärvat en kyss av densamma, allt detta betraktade greve Cyrus med vällutiga blickar. Han ämnade nu att injaga skrämsel hos fröken Dorothy. Till följe av detta hans beslut utförde den listige ädlingen en rôle, väl passande för en natur, så uppfylld av skurkaktighet som hans.
”Allt väl, icke sant”, sade han med sammanpressade käkar. “Ni, sköna Dorothy, tror Eder måhända kunna spela topp med mig. Men däri har ni misstagit Eder, det vill jag icke undandölja för Eder. De blickar, ni givit åt mig vid flerfaldiga av mig icke avglömda tillfällen, hava varit vägledande för mig, och kommer jag nu för att kräva ut Eder hand.”
Dorothy Bufferton, över vars panna icke en skugga glidit, visslade plötsligt lekfullt i en ur barmen upptagen silverpipa,
395
