hem till sin fader och berättade om den gamla damen och fiolen. Gubben blev så glad, att han gav två skurborstar på köpet vid en liten affär, där på sin höjd en chokladkaka eller en brynsten bort ifrågakomma, men svarade sonen, att han skulle fortsätta sina studier men samtidigt försöka förkovra sig i musiken.
— Arbeta, uppmanade herr Borg sin son. Och när du kommer i frestelse, så tänk på mammas minne.
— Jag arbetar och gnor. Vill pappa vara snäll och skicka mig, o. s. v., svarade Thure, som tydligen för tillfället uppgivit musikintresset.
Hur det emellertid skulle gå med studierna i juridik för en ung man, som mera fäste sig vid om Justitia hade välformade ben, än om hon höll vågskålen ordentligt i handen, var ju ej svårt att tänka sig. Thure slarvade ännu en tid i Uppsala, men som han fick Stockholm i tankarna, skrev han ännu en gång till fadern om den gamla grevinnan och fiolen. Efter en del klagande ord, protester och gny från den gamle, kloke lanthandlaren blev emellertid slutet på underhandlingarna detta, att den bortskämde Thure fick spela fiol i Stockholm för en av den gamla grevinnan utpekad skicklig lärare. Lanthandlaren Borg fick av den gamla damen mottaga ett korrespondenskort, fullskrivet med ord, liknande pärlor eller små girlander, vari hon uttryckte sin glädje över detta steg, som nog skulle bliva till välsignelse.
Men hur det skulle gå med studierna i fiol för en ung man, som säkerligen varit mera fägnad, om fru Musica i kroppslig måtto kunnat taga honom om halsen och vila vid hans bröst, är även ganska lätt att tänka sig. Thure tog dock en del lektioner och förkovrade sig följaktligen i violinspelet, men var gång han såg på fiolsnäckan, kring vilken de genomskinliga, gula strängändarna rullade sig, tyckte han antagligen, att snäckan liknade huvudet på en flicka och strängvirvlarna lockarna däromkring. Liksom först kvinnan och musiken tillsammans berövat landet ett justitieråd — och ett av de gladaste måhända — så berövade nu kvinnan ensam landet en violinvirtuos.
Gubben Borg blev orolig och därefter vred. Han fördömde sin egen dumhet och tänkte med bitterhet på den gamla grevinnan, i synnerhet som han för ögonblicket kom att erinra sig det för-
36
