inlagd med små diamanter, varvid ur trädgårdspaviljongen framsprang en turkisk hund, som lekfullt vältrade sig framför sin sköna härskarinnas fötter.
Greve Cyrus, utom sig av vrede över denna manöver från Dorothys sida, av vilken icke en detalj undgått hans blickar, nalkades henne hotande —
— Toddyvattnet, toddyvattnet, för attan, hördes i detsamma fabrikör Åviks röst i korridoren.
— Ska genast komma, svarade Alma. Har hon inte burit in toddyvattnet till herrn, som jag sa till om?
— Jag glömde, svarade Hedvig med dyster stämma. Ursäkta, men jag glömde.
Läsningen blev nu på en stund avbruten, och när den åter begynte, var stämningen i rummet något splittrad och orolig. De båda romanläserskorna fingo emellertid i fortsättningen veta att Dorothy avslog greve Cyrus’ anbud. Hedvig rabblade:
— Men i detsamma kände Dorothy Bufferton en vanmäktig känsla gripa sig, liksom om hon kommit under greve Cyrus’ hypnotiska inflytande. Hennes kinder överforos av en blekhet, dem icke hennes starka vilja förmådde bortföra. Hon fasade över att förnimma, hur hennes tunga liksom tvingades att uttala orden:
"Jag älskar er…”
I samma ögonblick började den lilla turkiska hunden att högljutt giva skall, som om den velat tillkalla hjälp åt sin i nöd stadda härskarinna. Dorothy kom på denna grund genast åter till besinning och såg greve Cyrus fast i ögonen.
”Mitt sista ord, greve Cyrus”, yttrade hon i det hon förnämt slog ut med ena handen.
Greve Cyrus avtog hatten, med vilken han strävt hälsade, varefter han försvann i jätteparkens irrande krokgångar.
”Tack, min älskade Topsy! Din egen Dorothy tackar dig”, sade den unga damen med skälvande röst, i det hon upplyfte det dyrbara djuret och tryckte det mot sitt klappande hjärta.
I detsamma utträdde en hovmästare, åtföljd av en betjänt på trappan och bu… forts.
— — —
396
