— Å, förklädnad, brukade brodern säga, medan han oroligt rörde sina långa, vackra, men vissnade händer och blickade omkring sig med sina stora, ljusblåa ögon, som voro uttryckslösa liksom en skylös himmel. Å, förklädnad, förklädnad, mycket bättre förklädnad är det enda, som hjälper!
— Du skall se, lille Josias, att allt går bra. Snart få vi vackert väder, lugnade då någon av systrarna, och ibland satte sig fröken Helene att spela på det gamla gula taffelpianot, som klang av någon äldre elegant dans eller en visa från den gamla, goda tiden. Brodern brukade härvid bli litet lugnare.
Skräddarmästare Vasanders familj, hans arbetare och lärlingar voro alla förtrogna med det säregna förhållande, som rådde i familjen Banckenberg, och alla mötte olyckan med tillbörlig vördnad. Något litet missförstånd kunde dock understundom inträffa, såsom till exempel när en nyantagen lärling en gång gick över gården för att hämta vatten i ett stop, och Josias Banckenberg närmade sig, ivrigt viskande:
— Till Conciergeriet, min herre? Icke så?
Den unge mannen såg generad ut och svarade:
— Nej, jag ska bara hämta vatten.
Skräddarmästare Vasander var en ytterst fåmäld person, som led något förtryck på grund av hustruns anfall av elakt lynne. En utmärkt yrkesman, kunde Vasander arbeta månad ut och månad in med krita och måttband, nålar i munnen eller pressjärn i handen, alltid tystlåten, medan gesällerna småsjöngo eller visslade strax intill. Men han hade ju sina mörka stunder, vilka ibland kommo av någon till synes obetydlig anledning. Herr Vasander svarade sällan på sin hustrus stickigheter, han samlade i stället på hög. När hans själ då nästan var fylld av malörten och endast några droppar behövdes, för att den bittra vätskan skulle rinna över kärlets bräddar, kunde hustrun en dag servera Vasander för litet ärtsoppa i tallriken. Detta behövde den gången icke ske av ondska utan av ren tanklöshet, men Vasander gjorde emellertid en sådan händelse till en avgörande händelse, reste sig under tystnad från bordet, tog på sig rocken och gick ut i staden, där han sedan kunde uppehålla sig med superi i dagar eller veckor och söka det opålitligaste sällskap vid glaset. Då rådde förtvivlan i hemmet och
399
