knippa, sakerna tog vi ifrån honom förstås, men då rasa han och grät. De där nycklarna och den där käppen, det var riktiga underverk, ska jag säga herr Erlandsson. Dyrkarna öppna alla lås, ta mej fasen. Det var, så det vattnades i munnen på en, när man såg honom använda dem, för vi provade karlen, se. Var gång han fick ett lås att springa opp, titta han nästan stolt på oss, glad och tårögd och högfärdig på en gång. Han var mer som ett barn. ”Oh, signor”, sa han för var gång han visa sitt konststycke. Jag har, ta mej skrå, aldrig sett maken till yrkesstolthet! Men när han visa käppen, då blixtra ögena på honom, och han såg lite föraktfullt på oss, som om han velat säga: ”Jag måste allt vara med ändå och visa er!” Å, han tog en sedelbunt på tre meters avstånd under armen på kommissarien. Kommissarien kände inte så mycket utav det som ett loppstick en gång. Då vi tog ifrån honom käppen, när han hade visat oss allting, blev han stygg och trotsig som en unge och skrek: ”Svina hundar, svina hundar”, men då lyfte jag pekfingret — Björk visade nu sitt väldiga pekfinger — och sa till honom: hör nu, Fransesci, ta sitt förnuft tillfånga, annars så blir här ledsamheter, men han bara skrek och grät, och till slut så fick jag ta honom, som om han varit en fyraåring, och bära honom in och lägga honom. När vi kom in i häktet, så lugna han sej, snyfta och sa: ”Signor, sa han, var det inte en fin käpp, ändå?” — Och jag kunde inte låta bli att skratta. Nej, det var stört omöjligt! Han ville ha beröm, se! Precis som ett barn, som har hjälpt sin mamma att bära torgkorgen… Vad skall man nu säga om sådant folk, frågade Jättefilosofen och blickade djupt på Cello. Måste man inte säja med den store författaren Strindberg: ”Livet är ett helvete!”
— Jo, nog är det så, bestyrkte Cello, som endast önskade återkomma till Far i Skåpet, varför han fortsatte: Nå, herr Björk! Far i Skåpet…
Men överkonstapel Björk var i afton ovanligt talträngd, och hans tankar tycktes sysselsätta sig med en del föregående upplevelser i facket, över vilka han fann ett nöje i att göra betraktelser.
— Just det, ja. Ett riktigt helvete. Och ändå är det kanhända inte så svårt för de riktigt durkdrivna kanaljerna, fast man ju
412
