i en skrothandel, som skulle gifta sig, och han hette Lutterman, men vi kalla honom sedan för Bitter. Jag spanade på karln, som bodde i det lilla huset, och en kväll, när det skymde och de hade tänt ljus bakom rutorna, då gick jag in.
Där stod lille Bitter och pensla på ett skåp, som han skulle till att ådra. Han hade stulit både penseln, färgen, ådringskammen och skåpet, som han skulle måla om, för att inte färgen passa honom riktigt. Han blev vit i ansiktet som kalk, när jag stod där framför honom.
”Jag förstår, att det är ute med mej, herr polismästare”, sa han. Han kalla mej för polismästare, se. ”Å”, sa han, ”vad det är bittert, vad det är bittert!” De, som Lutterman har stulit ifrån, är det inte mera bittert för dom då? frågade jag. ”Kan väl vara”, sa han. ”Men jag försökte att ta bara lite utå en och var. Jag gjorde mej riktigt besvär me att vara rättvis mot stans handlare, så att var och en skulle få släppa till lika. Men orätt fånget är lätt förgånget”, sa han. Har Lutterman stulit alltsammans? frågade jag. ”Visst inte”, sa han, och såg riktigt röd och förolämpad ut. Grunden till huset har jag ärligt betalat själv och låsvredena också. Ja, jag ska gärna erkänna alltsammans, för det blir väl förmildrande då, sa han. Jag tänker nog, att de ärade lagherrarna ska förstå mej när de får höra vad som ligger bakom.”
— Vad var det, som låg bakom då? insköt Cello, som blivit intresserad av berättelsen.
Jättefilosofen strök ett tag över sin kala hjässa, drog i sina mustascher och stirrade Cello in i ansiktet med en lång och betydelsefull blick.
— Ja, vad, herr Erlandsson! Vad — om inte kvinnan! Vad är det Strindberg säger om kvinnan? Ja, vi känner till det. Och den store filosofen Nietzsche! Vi känner det, vi känner det… Emellertid: den där karlen berättade, att han gått och dragit med en kvinna, som han var kär i över örona, men hon hade fått kiken på en lagerbokhållare, som kunde bjuda henne en bättre framtid. Då säger Lutterman till henne, att han skulle bli husägare och snart skulle skaffa sig det egna lilla hemmet. När flickan hörde detta, smalt hon nog, och det dröjde inte så länge, förrän Lutterman hade skaffat sig en tomt därute. De var ju så billiga där i
414
