steniga marken, och grundläggningen betala han själv hederligt med sparda pengar. För karlen hade alltid varit hygglig, se, och hade väl några tior på banken. ”Herr polismästarn förstår nog”, sa han till mig, ”att jag måste göra allt för att behålla henne och smida, medan järnet var varmt. Så fort jag hade fått det minsta färdigt, så visa jag henne det, och då förstod jag, att hon skulle bli mej trogen. Mitt lilla granna hus det reste sej så sakta, för jag byggde det så gott som ensam. Det var inte så lätt att hinna med allting. Det fordrade mycke krafter av mej”, sa han. ”Först fick jag arbeta i skrothandeln och skramla med dragkärran om dagarna, sortera gamla lumpor och sånt. På kvällarna snickra jag, spika och målade. Å så fick jag smita ut om nätterna för att skaffa mej material. Å, vad det är bittert, vad det är bittert att tänka på det! Jag hade aldrig tänkt att fortsätta längre än tills jag hade fått själva byggnaden klar”, sa han. ”Därför köpte jag också låsvredena själv, och jag var så glad, när jag köpte dem, för det var nästan som om jag tyckte, att det börja bli mera lugnt och hederligt då. Men så kom ju den dan, då jag måste börja tänka på målning, och så var det färdigt igen. Gud förbarme dej över min olycka”, sa han. ”Men det allra besvärligaste var, när jag skulle skaffa tapeterna, se, för flickan var liksom litet noga på mönsterna, och det var minsann inte alltid gott att i en hast få det som passa. Det blev till att hämta tapeterna, när det var månljust om kvällarna, och på det sättet kunde jag få dem så storrosiga, som den lilla helst ville ha. Och den saken klara sej också. Allt hade nog gått bra, om jag inte hade börjat att skaffa möbler och husgeråd på samma sätt. Tösen visste förstås ingenting om hur det hela gick till. Hon ville bara liksom skynda på arbetet, för att vi snart skulle få flytta ihop. Vad behöver du till köket, mitt lilla hjärta, sa jag en dag, och hon räkna upp en hel mängd saker, å så kysste hon mej och ropa när hon gick, att jag för Guds skull inte skulle glömma dusslaget och köttkvarnen. Den natten, herr polismästare”, sa han, ”hade jag en svår natt, men det gick också. Det gick bra, ända tills jag börja med duktyget. Men det gjorde jag ju också på dagen i stället för på natten, för jag hade fått ledighet den dan — aldrig är sysslolösheten till nån välsignelse! Å, vad det är bittert, vad det är bittert”, sa han. Det var därför, ser herr Erlandsson, av-
415
